Omedelbart och med full kraft kastas vi rätt in i barnskyddsrotelns polisverksamhet i Paris. I Polis, regisserad av Maïwenn Le Besco (född 1976), som numera bara kallar sig Maïwenn, och som utöver manus och regi spelar fotografen Melissa, får vi följa en väl sammansvetsad polisgrupp, ledd av den rutinerade och luttrade Baloo (Frédéric Pierrot). Han är en bit över femtio och därmed betydligt äldre än gruppens medlemmar, det här är ett polisjobb som man inte mäktar med under en längre tidsperiod.
Filmen är gjord i en dokumentär stil och bygger på verkliga händelser.
Hos barnskyddsroteln, som har en märkvärdigt låg status inom poliskåren, hamnar barn som utsatts för övergrepp, men även andra typer av brott.
Man gör inledande förhör med misstänkta gärningsmän och samtalar med barnen. Till exempel försöker man lirka fram ur den lilla flickan Dolores vad som egentligen hände när pappa kom in i hennes sovrum och kliade henne på stjärten.
En morfar är misstänkt för våldtäkt av minderårig. Han är i det närmaste försvarslös under det tuffa förhöret.
För att klara av arbetet, att lyssna på alla dessa fasansfulla vittnesmål från barn dag efter dag, vecka efter vecka, krävs, menar Maïwenn, att poliserna måste kunna ha distans, rentav sinne för humor.
Fred (Joey Starr), Iris (Marina Fois), Nadine (Karin Viard) och de andra medlemmarna umgås intensivt på jobbet och lika intensivt på fritiden.
När gruppen lyckats få fast en pedofil firar man genom att gå på krogen. Sedan tar man med sig jobbet hem. Ett normalt privatliv och fasta förhållanden ter sig som en omöjlighet.
Polis, som vann juryns pris (bästa film) i Cannes 2011, är en ämnesmässigt angelägen film, men berättarmässigt på tok för spretig. Det är för många rollfigurer, för många namn, att hålla reda på. Även hiskeligt många sidospår, varav flera inte får något som ens liknar ett avslut.
