Att kunna springa lätt och högt och fritt, utan kroppsdelar som skumpar och kränger och drar en mot marken. Det vore den största vinsten med att förvandlas till man för en dag.
Det är också den starkaste scenen i filmatiseringen av Jessica Schiefauers ungdomsroman Pojkarna. 14-åriga tjejerna Momo, Kim och Bella har just upptäckt att växten de har planterat utsöndrar ett sekret som får dem att byta kön. De rusar genom bostadsområdet med sina nya skumpfria kroppar, med en omedelbar lätthet. Frihetskänslan går att ta på.
Precis som romanen handlar filmen om kroppar i förändring – mellan könen och från barn till vuxen. Jessica Shiefauer använder masker som symbol för det gränsland där tjejerna befinner sig. De anordnar små minifester då de klär ut sig, ett annat sätt att befria sig från kroppens tunga ankare. Maskerna är med i filmen, men de förlorar delvis sin symboliska kraft eftersom filmmediet kan visa förvandlingen genom effekter. Och här har rollbesättningsesset Maggie Widstrand hittat en kvinnlig och manlig version av Kim som är varandras spegelbild.
Effekterna sker så gott som sömlöst, vilket är avgörande för att vi ska tro på förvandlingen.
Det är kort sagt mycket som funkar i filmatiseringen, inte minst känns delen med killarna fortfarande oberättad i svensk film.
Det blir en manlighetsskildring utan stereotyper kring maskulinitetens tänkta motsats, det vill säga fjolligheten.
När flickorna förvandlas till pojkar blir de vita papper identitetsmässigt, så nära det går att komma män som aldrig lärts upp till män. Medan de i tjejskepnad är alltför införlivade i kvinnonormen.
Mindre bra fungerar tjejscenerna – i växthuset, på skolan och hemma. Det blir platt och onyanserat. Mobbingen de utsätts för blir ungdomsfilmsklyschig. Delvis handlar det om personregin; Keining verkar mer intresserade av tjejerna när de blivit killar.
Delvis beror det på att filmatiseringen tar betydligt mindre berättarmässiga risker än romanen. Bildmässigt svarar filmen aldrig mot maskerade artisten Karin Dreijers gotiska och skrämmande ungdomsvärld i soundtracket.
En mer oroande tanke är att tjejernas bit upplevs som sämre just för att de har de där kropparna som skumpar och kränger.
