Säg Guggenheim och de flesta tänker på konstmuseet på Fifth avenue i New York. Det grundades av Solomon R Guggenheim, med släktens gruvrikedom i ryggen.
Men den verkliga konstvisionären i släkten var Solomons brorsdotter Peggy Guggenheim. Åtminstone är det så den här dokumentären vill porträttera henne, och bortser från att Guggenheim-museet redan vid krigsutbrottet visade modern abstrakt konst.
Peggy ville inte inlemma sig i ett borgerligt liv utan drog till Paris på 20-talet. Hon lärde känna konsteliten, började samla och ställa ut modern konst och bidrog till att New York under kriget tog över Paris titel som konststad.
Filmen om hennes liv bygger på intervjuer med konsthistoriker och Guggenheims livstecknare Jacqueline Bograd Weld. Unika är de bandade intervjuer som Bograd Weld gjorde med Peggy på 70-talet, och som blir filmens stomme.
Hon framträder som en person vars verkliga begåvning består i att identifiera talangfulla personer och använda sig av deras begåvning på rätt sätt. Men likt vår Kerstin Thorvall överskuggas eftermälet av hennes sexuella relationer, som har lagts som en skämmig odör över övriga prestationer.
Filmen följer en wikipedisk dramaturgi indelad i kronologiska perioder och för den som redan intresserat sig för Peggy är inte mycket nytt. Men som ett återupprättande av en konsthistoriskt betydelsefull och fascinerande kulturpersonlighet är filmen väl värd att se.
