Bild: Habib Majidi
Bild: Habib Majidi

Oscarsvinnaren förenar liv och konst

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Arthur Miller vann en gång Pulitzerpriset för pjäsen En handelsresandes död, som uruppfördes i New York 1949. Ett relationsdrama som samtidigt utvecklas till en svidande uppgörelse med den amerikanska drömmen om, ja närmast kravet på, lycka i både familjelivet och karriären. Karaktäristiskt för dramat – numera en teaterklassiker – är hur ingående det skildrar när och hur familjemedlemmarnas drömmar slocknar och förvrids till livsleda och besvikelse. Orealistiska förväntningar tycks grumla en aldrig så ljus framtid. Synen på den du älskar kan i ett slag förvandlas så radikalt att försoning känns orimligt. Det enda vi kan vara säkra på är att ingenting någonsin blir exakt som vi tänkt oss.

ANNONS

Detta existentiella tankegods som samlas i En handelsresandes död har tolkats på film åtskilliga gånger. Bo Widerbergs populära version, med Carl-Gustaf Lindstedt och Birgitta Valberg i huvudrollerna, tv-sändes till exempel första gången 1979.

Nu har det blivit dags för den skicklige iranske regissören och manusförfattaren Asghar Farhadi , tongivande för sin generation, att ta sig an Millers mörka drama, och han gör det intressant nog genom att låta liv och konst närmast smälta ihop. Till slut är det, symptomatiskt nog för vår tid, svårt att veta var fiktionen slutar och verkligheten tar vid.

Att ämnet och pjäsen lockat honom känns helt logiskt, då han i sina tidigare filmer, däribland den oändligt starka Nader och Simin – En separation, visar prov på en svåröverträffad förmåga att trovärdigt gestalta parrelationen i alla dess skeden av kärlek, smärta och sorg.

Här möter vi det synbart lyckliga teaterparet Rana och Emad, under repetitionerna inför premiären av pjäsen En handelsresandes död. Hon är teaterns självskrivna stjärna, han är vid sidan av skådespeleriet även en populär gymnasielärare i språk och litteratur. De rör sig i en mondän, sekulariserad medelklass, rättrådig snarare än religiös, och tycks vägledda av humanistiska ideal.

ANNONS

När huset de bor i börjar rasa tvingas de i all hast utrymma sin lägenhet. När Babak, en kollega på teatern, erbjuder dem tak över huvudet börjar verkligheten sakat förskjutas. En låst dörr i nya lägenheten får dem att undra över kvinnan som bott där innan. Hon som behållit nyckeln och nu vägrar prata med sin forna hyresvärd Babak. I lägenheten har även bott ett barn.

Brutalt överfall i duschen

När Rana en kväll slarvigt öppnar dörren för den hon tror är Emad och intet ont anandes går till duschen blir hon utsatt för ett brutalt överfall. Efter sjukhusvistelsen är sig inget likt. Emad blir besatt av att tanken på att hitta gärningsmannen och hämnas. Ingen går fri från misstankar, allra minst Babak, hans medspelare på teatern. Extra repliker improviseras fram i pjäsen vars svärta och giftighet förstärks tills det blir mer frågan om offentligt ärekränkning än teater.

Självklart är det ingen slump att Asghar Farhadi låter intrigerna på, och vid sidan av, denna teater bli en metafor för samtiden i allmänhet och för det våldsamma, hämndlystna och straffande, iranska samhället i synnerhet: med alla de restriktioner som där finns både vad gäller kvinnors frihet och det konstnärliga uttrycket.

Metanivåerna han nu tar hjälp av Arthur Millers pjäs för att få fatt i är en intellektuell triumf. Att filmen är välspelad gör inte saken sämre. Efter de sorgliga slutminuterna i sminket i teaterns loge känns det extremt rätt att just den här berättelsen, med alla sina dramatiska vändpunkter och sin svidande samhällskritik, vann en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Just där och då, i USA, med regissörens tillhörande bojkott av galan. Vi har alla våra viktiga roller att spela.

ANNONS

Titta också på:

Det förflutna (Asghar Farhadi, 2013)

Nader och Simin - En separation (Asghar Farhadi, 2011)

Carmen (Carlos Saura, 1983)

ANNONS