Det är en fröjd att se Katell Quillévérés skickligt komponerade film, som låter bilderna tala i stället för att förlita sig på pladdrig dialog som bara förstör stämningen. Skickligt agerande lyfter dramat varje stund och vita duken fylls, på likartat sätt som sätt som i Robert Altmans filmklassiker Short cuts, med några sammanlänkade människors livshistorier. Vi rycks med på direkten, och sällan har jag sett sjuttonåringens frihetslängtan och dödsförakt skildrat så taktilt som här. Det är aldrig lätt att göra en stark bok rättvisa, i det här fallet Maylis de Kerangals litterära genombrott The Heart. Det är aldrig heller lätt att göra film om kärleken och döden, och om att ta farväl av den du älskar, utan att fastna i plattityder och klichéer.
Men Katell Quillévéré lyckas, och det över förväntan. Så mycket i denna film blir därför nyskapande.
Borrar vidare i det svåra
Tematiskt tar den sig an den svåraste av situationer, det alla föräldrar fruktar mest av allt. Publiken lämnas inte bara med en svår fråga och vetskapen om ett beslut. Berättelsen går vidare, och går detaljrikt till botten med vad som händer sen.
Liksom i förbifarten lyckas regissören tillsammans med skådespelerskorna Anne Dorval och Alice Taglioni dessutom skildra queer kärlek på ett så avväpnande sätt att det blir storartat. Tyvärr annars en ovanlighet på film, där kärlek bortomden heterosexuella ännu mest skildras i termer av problem, vånda och livslång hjärtesorg.
När David Bowies febriga låt Five years, om att ta vara på livet, drar igång till eftertexterna tänker jag att inget soundtrack kunde ha passat bättre.
