Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/2

Mardröm om ett likstelt patriarkat

Nicole Kidman och Colin Farrell spelar paret som lever ett på ytan perfekt liv. Men så fel vi tar.

Drama
The killing of a sacred deer
Regi: Yorgos Lanthimos
Med: Barry Keoghan, Colin Farrell, Nicole Kidman, Alicia Silverstone mfl
USA/Storbritannien/Irland, 2017 (121 min)
 

Grekiske regissören Yorgos Lanthimos må göra mig svimfärdig med sina närstudier i blod och utslagna tänder men i likhet med sin österrikiske kollega Michael Haneke är han uppfriskande kompromisslös när det gäller dissekering av högborgerliga patriarkala samförstånd. Ytterst är det våldet i sig som utgör titelns heliga hjort som ska "dödas", i bemärkelsen behärskat kritiseras, och det sker på samma utstuderade sätt som i Hanekes Funny Games från 1997. En filmklassiker som tio år senare också gjordes i en amerikansk version.

Lite för robotlik och stiliserad


Min främsta invändning mot Lanthimos nya film är att den ofta blir lite för robotlik och stiliserad för att beröra annat än intellektuellt. Detta trots att den börjar med ett bultande hjärta som ligger blottat under en hjärtoperation. Den stund då patienten är som allra mest utlämnad åt sin medmänniska: kirurgen, och hans crew. 

Stjärnkirurgen Steven (Colin Farrell) är snudd på allsmäktig i sjukhusets hierarkiska system. Privatlivet framstår till en början som harmoniskt. Han bor i en lyxvilla med sin tjusiga, om än svala, hustru Anna (Nicole Kidman) och sina två välartade, musikaliska barn: dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Äktenskapet framstår som stabilt. Paret verkar hängivna, närmast överdrivet fokuserade på sina framgångsrika karriärer, och låter ingenting distrahera. De går hem tidigt från festen, avstår alkohol. I sängkammaren breder Anna ut sig på det eleganta påslakanet som om hon vore ett lik. Mannen börjar onanera och jag antecknar bekymrat nekrofili? Något förbjudet anas, och det behövs bara lite skrap på den perfekta ytan för att en helt annan bild av familjen snart ska framträda. Inkräktaren bär den här gången visserligen inte vita handskar men har i övrigt samma funktion som katalysator för våldet som Peter och Paul, de till en början artiga psykopaterna i Funny Games.  

Känslan av skuld frammanas effektivt

Sextonårige Martin, berömvärt nervigt spelad av Barry Keoghan, börjar dyka upp på och omkring sjukhuset trots att han uttryckligen inte får vara där. Vad har han och kirurgen egentligen för relation? För kollegan presenterar Steven pojken som en vän till sin fjortonåriga dotter, men publiken anar genast att han ljuger. Martin bjuds hem till villan, familjen får träffa honom, bollen sätts i rullning. Faderns beteende är snart betydligt mindre behärskat. Det blir svårare och svårare att veta vem som är sjuk och vem som är frisk, vem som är utlämnad till vem, vem som måste dö och framförallt varför. 

Känslan av skuld frammanas effektivt: vi har inte lång tid kvar att hitta en lösning på ett till synes olösligt problem: att våld föder våld. Ju längre vi handlingsförlamade gör ingenting desto fler dör.

Lanthimos återvänder tematiskt till den politiske ledaren, landsfadern, han som till varje pris ska skyddas, lydas och stå oemotsagd och skärskådar honom än en gång med familjen som metafor. På så sätt liknar The killing of a sacred deer regissörens genombrottsfilm Dogtooth, där tre tonåringar tvingas leva helt isolerade i sitt hem, indoktrinerade av sina föräldrar och med förvrängda uppfattningar om yttervärlden. Ett obskyrt sexuellt beteende uppstår där liksom här.

Trots goda intentioner, och några förhöjda ögonblick tonåringarna emellan, blir väl många scener här repetitiva. Dialogen ekar platt samtidigt som det är uppenbart vad regissören vill få sagt. 

Titta också på:
Weekend (Henrik Andersson, 2006) 
Funny Games (Michael Haneke, 1997 och 2007)
Dogtooth (Yorgos Lanthimos, 2009)

Se mer från - Filmrecensioner
Mest läst