Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1kyawikaI4nQG95tjXpqMQpdSRE.jpg
Bild: Folkets bio

Magisk realism i Lycklig som Lazzaro

Karoline Eriksson imponeras av Alice Rohrwachers säregna mix av realism och skröna i italienska Lycklig som Lazzaro.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Filmrecension

Drama

Lycklig som Lazzaro

Regi: Alice Rohrwacher

Med: Adriano Tardiolo, Alba Rohrwacher, Luca Chikovani, Sergi López m fl

Italien (2018)

125 min

För Lycklig som Lazzaro, hennes tredje långfilm (men den första att få svensk biodistribution) fick italienskan Alice Rohrwacher, född 1981, manuspriset i årets Guldpalmstävling i Cannes. Det är inte svårt att förstå varför. Rohrwachers filmer, där en katolskt färgad hängivenhet inför det gudomliga inte sällan är närvarande och där flickor och kvinnor ofta finns i förgrunden, är djupt originella, även om det går att spåra släktskap med landsmän som bröderna Taviani och Nanni Moretti.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Precis som föregångaren, den mer anspråkslöst berättade Le meraviglie (2014) utspelar sig Lycklig som Lazzaro på en glesbefolkad italiensk landsbygd. Rohrwacher har utgått från en verklig händelse på 1980-talet, då en markisinna lät bli att informera traktens mer eller mindre livegna bönder om att Italien avskaffat systemet med naturahushållning.

LÄS MER: Sex and the city med seniorer

Bland dem som sliter på tobaksodlingen i den isolerade byn Inviolata finns Lazzaro, en ung man med troskyldig uppsyn som de andra driver med. Allra längst går markisinnans son Tancredi, en rökhostande blondin med eurodance i freestyle-lurarna som bär runt på en liten hund och spelas av italienska youtubern Luca Chikovani. Han lurar Lazzaro att iscensätta en kidnappning för att han ska slippa mamma, och hintar att de säkert är halvbröder. För Lazzaro blir det ett slags kärleksförklaring som väger tyngre än döden.

LÄS MER: Nya bilder av en mytomspunnen era

Man kan säga att Rohrwacher gör en Forrest Gump när hon låter en svagbegåvad och godhjärtad människa fungera som vittne till och katalysator för händelserna i filmen. Hon väver in stråk av magisk realism som plötsligt ökar i styrka och skakar om allt med en hisnande twist – det är synd att avslöja för mycket men en ledtråd finns i huvudpersonens bibliskt klingande namn.

Ljuddesignen och det sagolika fotot förstärker den säregna mixen av realism och skröna. Under det drömlika anslaget, med tassande fabeldjur och tidsresor, finns ett socialrealistiskt drama. Att flytta en utsatt grupp människor från en plats till en annan är sällan en universallösning som automatiskt leder till ett bättre liv, särskilt inte när den roffande klassen åker med i samma flyttbil.

Efter filmens svindlande vackra och snyggt tvetydiga upptakt känns den andra akten ibland lite tungfotat allegorisk. Men Alice Rohrwacher har en hög lägstanivå, så det är en anmärkning i marginalen.

Mest läst