Love, Rosie påminner suspekt mycket om både En dag och När Harry träffade Sally, men detta är ändå feelgood som fungerar tack vare högintensivt och karismatiskt spel från Lily Collins, finfin repliktajming från Jamie Winstone (i en biroll) och en himla massa bra brittisk pop på soundtracket.
Rosie (Collins) och Alex (en småtrist Sam Claflin) har varit bästisar sedan barnsben. När Rosie och Alex fyllt arton tar deras liv helt olika riktningar. Han sticker till Boston för att utbilda sig till läkare. Hon blir, av diverse olika skäl, kvar i småstaden Wicklow en bit utanför Dublin. Eller rättare sagt, jag tror att Rosie bor i Wicklow, det råder en viss geografiförvirring.
Filmen inleds nutid, sedan ett hopp tolv år tillbaka i tiden. Huvudpersonerna håller kontakt via sms och mejl. De träffas då och då och har mindre och mindre gemensamt.
Filmen, som bygger på en roman av Cecilia Ahern (hennes tematiskt snarlika P.S. I love you har också filmats), kan för den romantisk komedi-vane egentligen bara sluta på ett sätt, och gör det.
Inga överraskningar med andra ord, men en trea får det bli i betyg. Jag blev på gott humör av Love, Rosie och det är ju själva poängen med en feelgoodfilm.
