Last stop Fruitvale station

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Om någon skulle ha missat verkligheten inleds filmen med den: dödsskjutningen av Oscar Grant på en pendeltågsstation i Oakland, fångad av en närvarande mobilkamera.

Last stop Fruitvale station är, som det heter, ”based on a true story”. Natten mot nyårsdagen 2009 sköts den obeväpnade, svarta 22-åringen i ryggen av en vit pendeltågspolis.

I USA hade filmen premiär samtidigt som mannen som skjutit tonåringen Trayvon Martin till döds friades i rätten. Debuterande regissören Ryan Coogler, som också skrivit manus, väljer dock att inte öppet kommentera rasism eller strukturella problem, utan visar dem istället genom det lilla, en inte särskilt ovanlig amerikansk underklassfamilj. Så speglas samhället, svårigheten med att vara svart och man. Coogler visar också att även om männen hörs och tar mest plats är det kvinnorna står för styrka och stabilitet.

ANNONS

Handlingen koncentreras till det sista dygnet i Oscar Grants liv. Han är charmig men oansvarig, men nu vill han bättra sig. Ska sluta vara otrogen, slänger den sista påsen marijuana istället för att sälja den, leker med dottern och hjälper sin mamma att diska.

Skådespelarinsatserna är starka och koncentrerade. Framställningen präglas av vardaglig känsla (och aningen skönmålning) men musiken av svensken Ludwig Göransson gör sitt för att betona att det ändå inte är en vanlig dag. Det oundvikliga slutet närmar sig. Att det redan är känt gör det inte mindre drabbande – både vad gäller den enskilda människans öde och det stora systemfelet.

Bara i år har åtta personer dödats av polis i USA.

ANNONS