Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Skådespelarfynd. Tolvåriga Ella Anderson är sensationellt bra. Scenerna mellan henne och Woody Harrelson lyfter hela filmen, tycker GP:s recensent. Bild: Jake Giles Netter

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Korta stunder av frihet och lycka

    Sensationellt välspelat drama om en dysfunktionell familj.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Film

    FAMILJEDRAMA
    THE GLASS CASTLE
    Regi: Destin Daniel Cretton
    Med: Woody Harrelson, Ella Anderson, Brie Larson och Naomi Watts
    USA, 2017 (127 min)
    ***

    Att matcha skådespelaresset Woody Harrelson när han spelar ut hela sitt register (som i tv-serien True detective) är ingen enkel sak, men tolvåriga Ella Anderson gör det utan problem i dramat The glass castle. Anderson är sensationellt bra. Det är scenerna mellan henne och Harrelson som lyfter hela filmen, som är välskriven, men också en smula utdragen, i betydelsen en halvtimme för lång.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    På film brukar familjeproblem föranledas av sjukdom (Family life), dödsfall (En familj som andra) eller helt enkelt en skilsmässa (Kramer mot Kramer).
    I The glass castle, som är baserad på en självbiografisk roman av Jeannette Walls, är familjen Walls dysfunktionell och nere för räkning redan från start.

    Fyrabarnspappan Rex (Harrelson) konstaterar att rika människor bor i flotta storstadslägenheter, men det är inget som han skulle vilja byta med. Rex har tillsammans med hustrun Rose (Naomi Watts) valt ett bohemiskt nomadliv. De har ingen fast bostad, sällan några pengar och en gammal rishög till bil.

    Drömmen är att bygga ett slott av glas

    Rex är alkoholiserad och psykiskt labil, men också välutbildad och intelligent, vilket han inte visar så gärna. Hans stora dröm är att bygga ett glas-slott som familjen kan flytta in i. Ett byggprojekt som man tidigt kan misstänka aldrig kommer att bli av.

    Lilla Jeannette (Anderson), som framstår som den mest vuxna i familjen försöker göra det bästa möjliga av misärsituationen. Till att börja handlar det om att få pappa att inte supa alla dagar i veckan.

    The glass castle inleds i vad som är filmens nutid, år 1989. På en restaurang i New York sitter den nu fullvuxna Jeannette (Brie Larson), som fått ett journalistjobb, tillsammans med sin blivande make och två goda vänner. Jeannette vägrar att svara på frågor om sin bakgrund.

    Vill inte kännas vid sina föräldrar

    I taxin på väg hem ser hon mamma och pappa gå omkring och rota i en sopcontainer. Hon sjunker ner i taxins baksäte för att undgå att bli sedd.
    Sedan följer en lång rad av tillbakablickar som fungerar mycket bättre än scenerna som utspelas 1989.

    Jeannette har det mestadels eländigt, men hon får också uppleva korta stunder av frihet och familjelycka. Hon bestämmer sig för att hon kanske kan bli författare. Då måste hon börja studera och lämna föräldrarna så snabbt som möjligt.
    Problemet med filmen är att regissören Destin Daniel Cretton försökt få med för mycket av romanförlagan när han i stället borde ha sovrat, kanske rentav skrivit ut några rollfigurer, till exempel Rex föräldrar, men detta är svårt. Jeannette Walls har förmodligen haft en hel del åsikter om hur filmen skall se ut.

    Under eftertexterna får vi se filmsnuttar med verklighetens familjen Walls. På sätt och vis fascinerande, för att kunna göra jämförelser med skådisarna, men det greppet börjar kännas rejält uttjatat i based on a true story-dramer.