Jocelyn (Franck Dubosc) är en framgångsrik chef och singelman som älskar att kolla in och förföra yngre kvinnor. Han ljuger då gärna om vem han är, helt enkelt för att det är tråkigt att ”ligga som sig själv”, förklarar han för vännen Max (Gérard Darmon). Max beklagar att Jocelyn inte vågar vara sig själv. Kan det bero på att hans far en gång i tiden övergav hans nyligen avlidna mor? På moderns begravning utmynnar prästens tal i en förvirrad svada om hur sexig den gamla kvinnan en gång var.
Distributionsbolaget som ser till att Kärlek på hjul nu dyker upp på svenska biografer har för vana att köpa in en osorterad mix av franska filmer, högt och lågt om vartannat. Kärlek på hjul tillhör kategorin ”biosuccé i Frankrike”. Och i en fransk biosuccé funkar det fortfarande, år 2018, att låta kameran följa en kvinnorumpa i tajta jeansshorts in i ett rum, för att sedan zooma in urringningen när filmens huvudperson lurar kvinnan ifråga att böja sig ner och ta upp något från golvet. Överhuvudtaget är det många kameraåkningar i rumphöjd. Frågan är väl om en svensk biobesökare som köper biljett till en fransk komedi förväntar sig och uppskattar så här mycket sexistisk buskishumor? För att inte tala om den lite mer udda funktionshindershumor som följer.
Jocelyn får nämligen ett infall och låtsas vara rullstolsburen. Detta för att lura kvinnan med urringningen att bli hans personliga assistent. Men precis som i en gammal fabel är det i slutändan Jocelyn själv som blir lurad – kvinnan får nämligen idén att fixa ihop honom med sin äldre syster, som är rullstolsburen på riktigt.
Jocelyn blir till sin stora förvåning intresserad och därmed fast i leken: Florence är ju både snygg och karismatisk. Alexandra Lamy i rollen som Florence är också en av få ljuspunkter i Kärlek på hjul.
En av den här filmens märkligaste premisser är att det framställs som normativt att nästan vara lite rädd för människor med funktionshinder. Inte bara Jocelyn drömmer mardrömmar efter att ha mött Florences funktionshindrade vänner, på en middag trasslar hans assistent in sig i ett Tourettes-liknande svammel om sin farbror som föddes utan ben. Det är klart att det går att skämta om nästan allt, men om det som här görs helt utan finess blir det bara konstigt. Som fond till en romantisk komedi blir det rent beklämmande.
