Som ung punkare i Göteborg brukade jag ramla in och ut från rockklubben Errols på Magasinsgatan, punkbandet Attentats replokal i Fryshuset och diverse kortlivade svartklubbar för att till slut släntra hemåt (alltid till fots), och vinka till tidningsbuden som just inlett sina rundor.
Detta var för över trettio år sedan och inget som jag brukar sitta och älta, men minnen av ruffiga spelningar i ruffiga lokaler på långgatorna och runt Järntorget väcktes till liv av Känn ingen sorg, regisserad av de internationellt gångbara Måns Mårlind och Björn Stein (vi snackar tvära kast jämfört med vampyrrullen Underworld: Awakening).
Manuset, baserat på, eller snarare inspirerat av, Håkan Hellströms texter och musik är författat av Cilla Jackert. Filmen, som är medvetet sagoskimrande, utspelas i ett postpunk-Göteborg där Älvsborgsbron förbluffande ofta syns i bild.
Inledningsvis är det mesta snudd på parodiskt göteborgskt, det var inte bara Tomas von Brömssen i god form som fick mig att tänka på Albert & Herbert, men filmen mörknar, och blir rentav ångestladdad, i tonen, vilket föranledde att Statens medieråd satte en 15-årsgräns, som Kammarrätten sänkte till 11. Då jublades det på SF-kontoret i Stockholm.
Filmen kretsar kring barndomsvännerna Johnny (Jonathan Andersson), Lena (Josefin Neldén) och Pål (Adam Lundgren). Deras vänskap sätts på prov när den unga vackra överklasstjejen Eva (Disa Östrand) dyker upp på scenen. Grundstoryn består av de gamla vanliga ingredienserna pojke möter flicka, pojke förlorar flicka och så vidare. Filmen, som är fragmentarisk, är ojämn och halvrisigt agerad från en del håll, men spelet från Adam Lundgren håller verkligen hög klass, han hittar det rätta tonläget hela tiden.
En smula förenklat kan man säga att Pål är Håkan Hellströms alter ego. Pål, som lider av en rad bokstavskombinationer, är blyg, självdestruktiv (han har på sig en Gaiströja på pubar där alla håller på Blåvitt) och musikaliskt begåvad. Problemet är att han inte klarar av att framföra sina sånger inför publik, möjligen kan han spela trummor med hjälp av en ögonbindel.
Hur mycket av verklighetens Håkan Hellström finns det då i rollfiguren Pål? Inte så värst mycket, tippar jag, vilket kan innebära ett problem när hans mest inbitna unga fans – de som stod längst fram på Skansenspelningen i förra veckan – funderar på om det är värt att köpa en biobiljett. Den fanskaran, som är stor, hade förmodligen hellre sett en film med verklighetens Hellström i huvudrollen.
Hursomhelst kommer Känn ingen sorg att gå som tåget i Göteborg. Mer tveksamt om det blir någon publikrusning i premiärstäderna Ystad, Fagersta och Örebro.
Fotnot: Känn ingen sorg har ordinarie biopremiär nu på fredag.
Trainspotting (Danny Boyle, 1996)
Tjenare kungen (Ulf Malmros, 2005)
Across the universe (Julie Taymor, 2007)
