Han röker på sin batteridrivna, elektroniska cigarett. Vattenångan strömmar ut i luften, nikotinet tar den andra vägen, in i Joel Kinnamans lungor.
Det är en upptagen och mycket vältränad man som sitter och suger på sin cigarett på ett hotell ett stenkast från Stureplan ihemstaden Stockholm. Om Hammarbyaren Kinnaman hade hoppats på några lediga dagar hamnar dessa förhoppningar på skam. Och efter Stockholm väntar London, New York, Stockholm igen och Los Angeles.
Längtar efter fast punkt
Med sin basiga, lite knarriga röst och på sin mycket stockholmska dialekt konstaterar han att han visst längtar efter en fast punkt och mer tid med de viktigaste personerna. Ibland. Men att rastlösheten skulle komma snabbt om han verkligen var på ett och samma ställe hela tiden. Det rotlösa livet är ett resultat av att Joel Kinnamans skådespelarkarriär har tagit fart rejält med rollen som polisen Stephen Holder i tv-serien The killing och med filmer som Snabba cash, Safe house och nyinspelningen av RoboCop som drar igång den 10 september.
Så istället för lugn och ro får han häftiga upplevelser och möjlighet att jobba med personer som han respekterar och tycker är intressanta.
– Jag känner respekt från folk som jag själv ser upp till. Och såklart, jag har fått andra ekonomiska möjligheter. Det är också häftigt och inget jag hade förväntat mig, säger Joel Kinnaman som inte var särskilt bra i skolan och inte hade några stora talanger eller drömmar.
Småpessimistisk
Han beskriver det som att han var lite småpessimistisk inför sin egen framtid. Kanske kunde han bli en halvtaskig copywriter på en tredje klassens reklambyrå i Sveg. Det enda han var bra på var relationer, på det sociala livet och han hade en stor umgängeskrets. Upplevelser var vad han skulle bli rik på.
Tämligen obekymrad vandrade tonåringen Joel Kinnaman framåt i livet trots att dålig närvaro gjorde att han inte fick några gymnasiebetyg. Pengar fick han alltid in genom korta anställningar i barsvängen.
Efter gymnasiet bestämde han sig för att resa i sju år för att sedan, när han fyllt 26, helt enkelt ta ett beslut om framtiden. För att komma närmare resan tog han sig till Oslo och jobbade på fabrik och ljög sig till ett barchefsjobb i de franska Alperna, ett jobb han var ytterst okvalificerad för.
– Det maskerade jag genom att vara otroligt otrevlig mot alla gäster. Då verkar det som att man vet vad man håller på med. Tänkte jag. Varje gång någon beställde en drink jag inte kunde så sa jag: Den finns inte längre. Jag blev skolad i Stockholms restaurangvärld, då ska man vara ohyfsad. Till slut hajade jag att jag inte mådde så bra av det där.
Sju år lång resa
Efter tre-fyra månader hade Joel Kinnaman samlat in tillräckligt mycket pengar för att påbörja den sju år långa resan ut i världen.
Joel Kinnaman har dubbelt medborgarskap. Hans amerikanske pappa deserterade från Vietnamkriget, levde på rymmen i Laos och inorra Thailand i fem år och hamnade till slut i Sverige. Så den delen av världen är betydelsefull för familjemytologin som Joel Kinnaman uttrycker det.
Han gick på ett vanligt kommunalt dagis som hade en engelsktalande avdelning och senare i grundskolan gick han i en hemspråksklass vilket resulterade i övernattningskalas i miljonprograms- förorten Tensta såväl som i det välbärgade Djursholm. Engelskan kom gratis vilket gör det mycket enklare när han nu gör Hollywoodkarriär.
Systern blev barnstjärna
Under uppväxten fanns skådespeleriet där, som ett slags bekant. Hans halvsyster Melinda Kinnaman som blev barnstjärna i Mitt liv som hund 1985 visade upp den världen och när Joel Kinnaman var tio år gammal fick han en roll i SVT-satsningen Storstad av Ingmar Bergmans son Daniel som då var tillsammans med Melinda.
De sju resåren blev bara ett och ett halvt och när Joel Kinnaman mellanlandade i Stockholm för att spara ihop till en ny resa, till Sydamerika, blev han intresserad när en av hans bästa vänner, Gustaf Skarsgård, passionerat pratade om skådespeleri och Scenskolan där han gick då. Så Joel sökte dit han också och förberedde sig mycket, bland annat med en monolog ur Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt. Känslorna vällde fram och han kände verkligen igen sig i Edmunds uppgörelse med sin far. Joel Kinnaman läste för Gustaf Skarsgård och skakade och svettades och levde sig in i rollen så mycket att det bara blev aggressiva grymtningar. Han sa inte ett enda begripligt ord. I Joels eget huvud var allt tydligt och klart men bara där.
Missade Scenskolan
Men det fanns stunder då det kändes rätt, då allt var ett enda stort lugn. In på Scenskolan kom han inte på de två första försöken. Istället gick han ett år på en mindre teaterskola, jobbade som bartender och fick ett par filmroller, med bland annat åtta repliker i thrillern Den osynlige. Till slut kom han in på Teaterhögskolan i Malmö.
– Då tänkte jag: Om inte jag tillhör topp tio procent i min generation inom fem år efter att jag gått ut, då ska jag hitta något annat att göra. Men vad tusan, jag kunde ju inget annat. Fast då kändes det rätt att ha ett mål. Det är ju ett läskigt och osäkert yrke.
Han blossar på sin el-cigarett och hyllar utbildningen men suckar över att många på skolan gick in i en roll. Man skulle vara på ett visst sätt.
– Mina föräldrar var kommunister när jag växte upp men jag blev ändå irriterad på att alla skulle vara vänster. Det var och är obehagligt att alla ska tycka samma sak.
Ställer ultimatum
Han är en aning drastisk, Joel Kinnaman. Som när han än en gång liksom hotar sig själv och ställer ultimatum. Nu handlar det om den teaterscen han inte alls ägnat någon tid de senaste åren.
– Om jag inte kommer tillbaka till teatern inom ett par år, är det rent negativt för min utveckling.
När han pratar om skådespelaryrket är han långt från Dramatenmyten om svår ångest. Romantiken kring den lidande konstnären får honom att må illa. Den inställningen satte honom på prov när han fick rollen som Raskolnikov i Brott och straff på Backateatern 2007.
– Ja, det var ju öppet mål. Det var som gjort för att gå runt själv på nätterna på gatorna i Göteborg. Vara deppig och inte prata med någon, sitta hemma och dricka rödvin och gå in i något slags semipsykos. Jag bestämde mig istället för att jag skulle må så jävla bra under repetitionsprocessen. Annars kan det bli som en skådespelartävling i att må sämst.
Slarvar bort
Joel Kinnaman har tappat bort fyra telefoner bara i år. Disträ är ordet han själv använder. Men nu, med pengarna som framgången ger honom, har han råd att ersätta de saker han slarvar bort.
USA blir mer och mer hemma för honom, vilket han inte trodde under Bush-administrationens dagar, då kunde han inte tänka sig att tillbringa särskilt mycket tid där. Snart ger han sig in i den brasilianske regissören José Padilhas RoboCop-värld.
– Det kommer bli bra. Han är perfekt för den filmen. Han är tuff. Filmen har typ 160 miljoner dollar i budget och många är väldigt nervösa då deras karriärer står på spel. Floppar en sådan film får högsta bolagschefen kicken, så är det bara. Då måste man ha en regissör som har tillräckligt stora pungkulor för att kunna ha kvar sin vision och göra rätt kompromisser.
Förvalta positionen
Han är väl medveten om att han har ett viktigt år framför sig för att förvalta sin position i skådespelarvärlden. Det är nu han har möjligheten att göra huvudrollen i mellanbudget-kvalitetsfilmer, det är de rollerna han är ute efter och det är i väntan på att storfilmen ska ha premiär som de mindre filmerna kan åka snålskjuts på all uppmärksamhet som vissa skådespelare ger.
– Visst tänker jag strategiskt. Jag bygger ju en karriär. Målet är att få större och större valmöjligheter och därmed makt. Med den makten kan man starta egna projekt och i slutändan producera egna filmer där man själv kan välja vilka som är med. Och vilka historier man vill berätta. Dit kommer man inte i Sverige, säger Joel Kinnaman och fortsätter:
– Det är fantastiskt med film som inte måste vara inkomstbringande, så som det får vara i Sverige, och det gör att vårt kulturliv är rikt. Men för att komma dit måste man ha en annan typ av kompetens, en som jag inte har. Jag vill jobba med min storfamilj av vänner och kollegor som jag respekterar.
Stockholm är hemma
Hollywoodkarriären till trots är Stockholm hemma för Joel Kinnaman som nu ska köpa en ny lägenhet i huvudstaden. Tankar finns också på att ha en bas i New York samtidigt som han tillbringar en hel del tid i Los Angeles.
Det går bra nu för Joel Kinnaman, på flera plan. Under sommaren har han allt öppnare och allt oftare synts med skådespelerskan och modellen Olivia Munn.
Ändå, trots filmstjärnestatusen, ser han inte sin karriär som en revansch på att han inte var någon särskilt lyckad skolelev.
– På högstadiet fanns det nog några lärare som skulle ha blivit lite småglada om jag hade dött. Man var verkligen elak och om man såg svagheter hos någon lärare var man där och högg. Men annars var jag ingen dålig elev, jag saknade mest disciplinen att ta mig till skolan. Disciplinen har kommit på äldre dar.
•
Vad får dig att skratta?
– Mina vänner.
Vad är du mest stolt över?
– Min familj.
Under läslampan?
– Jag läser om A million little pieces av James Frey.
Vem skulle du vilja vara?
– Steven Seagal.
Vem är du mest inspirerad av?
– Chuck Norris.
Vilket är det bästa rådet du fått?
– Det är hur du hanterar dina motgångar som definierar dig.
New York eller Los Angeles?
– Båda två.
Fåfäng?
– Jag är inte särskilt fåfäng!
Familj
Stor. Tillsammans med skådespelerskan Olivia Munn.
Bor
Ska köpa ny lägenhet i Stockholm men planerar också att ha sin framtida bas i New York.
Joel Kinnaman älskar svart musik, inte minst hiphop. Vilket bara det gjorde honom till en udda figur på Teaterhögskolan i Malmö. Han lyssnar mycket på Kendrick Lamar och man kan anta att Joel inte missade Asap Rocky på Way out West förra helgen.
Tv-serien The Killing där han gjort rollen som Stephen Holder är nedlagd efter två säsonger och 26 avsnitt. Kanske öppnar det för en comeback på teaterscenen även om Joel Kinnaman konstaterar att ”vara med i en pjäs gör ingenting för ens karriär”.
Som utlänning i showbusiness i USA har man en fördel enligt Joel Kinnaman. Inte minst för att de inte vet så mycket om den kultur och den miljö man kommer ifrån. ”Det gäller att vara lite hård, visa att det här accepterar jag och det här accepterar jag inte”.
