Adam Driver, som gått från Girls-kändis till indiefilmsfavorit, spelar den tystlåtna busschauffören Paterson som bor i staden Paterson, New Jersey. Han är ihop med sprudlande, oändligt förstående och kreativa Laura, spelad av iranska Golsifteh Farahani.
Varje dag vaknar Paterson av sig själv, äter flingor i sitt retrodoftande kök, promenerar genom stadens gamla tegelfabriker, kör buss, stannar till vid ett vattenfall och skriver dikter, kommer hem och berömmer Lauras senaste alster, går ut med hunden och stannar till på en bar. På baren spelas jazz och bartendern är en äldre, svart man med en skarp tunga. Paterson lyssnar ständigt på konversationer, mellan busspassagerare eller bargäster.
Han äger förresten ingen smartphone eftersom man klarade sig bra även innan de fanns.
Paterson är en melankolisk film om att skapa mening genom att skapa konst, om det så är utsmyckade muffins eller poesi. Den försöker ringa in vad konsten spelar för roll i våra liv, hur vardagens små ögonblick omvandlas till något förhöjt, men också hur konst överlever människan. I staden Paterson hyllas alltjämt gamla hjältar som Lou Costello och Allen Ginsberg.
Tonen är typisk för Jarmusch. Trots att filmen är strikt kronologisk framstår scenerna nästan som små kortfilmer staplade på varandra. Det är vackert berättat med lysande foto av Frederick Elmes.
Problemet är bara att rollfigurerna rör sig farligt nära klichéerna – den tysta, manlige poeten och hans manic pixie dream girl. Både Driver och Farahani har förmågan att spegla något mer flerdimensionellt.
