Järnladyn

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Meryl Streep är oavbrutet fängslande, dessutom porträttlik, som Margaret Thatcher. Så till den milda grad övertygande, faktiskt, att hon mixtrar med min omdömesförmåga. Jag ser inte längre en film om Margaret Thatcher, Järnladyn med de hårda nyporna och den politiska cynismen. Hon som på 1980-talet, utan att blinka, lät hungerstrejkande IRA-fångar dö av svält. Statsöverhuvudet som förnedrade fackförbunden under gruvarbetarstrejken – medan Billy Bragg stod på barrikaderna och sjöng sina protestsånger. Stridspitten, eller, ja, dess kvinnliga motsvarighet, som patriotiskt startade krig för att ta tillbaka Falklandsöarna.

I stället ser vi en film där en kvinna i beige sjalett handlar mjölk i smyg och för nostalgiska samtal om livet med sin döde make Denis (Jim Broadbent) medan hon krampaktigt vägrar göra sig kvitt innehållet i hans garderob, full av minnen. Vi ser en mor som försummat sin nu vuxna dotter, favoriserat sin nu frånvarande son. Margaret Thatcher är i mångt och mycket reducerad till det privata: en pensionär som går in och ut ur sin demens. En bräcklig spillra av den hon en gång var: premiärministern, världsstjärnan.

ANNONS

Hon som en gång nådde toppen sitter nu i fåtöljen och undrar: var framgången värd sitt pris? Hur många filmer om manliga premiärministrar tar sitt avstamp i hemmet, hos ett försummat barn, jag bara undrar.

Mamma Mia-regissören Phyllida Lloyd, ett välkänt namn i brittiska teaterkretsar, vill göra en nyanserad biografi men gapar över för mycket. Resultatet blir en visserligen snygg men överlastad biografi.

En film om Margaret Thatcher som i så här liten grad handlar om politik – annat än som ytliga kulisser och rekvisita – är en suspekt och villrådig film, som faller ihop som en elegant sufflé.

Det slår gnistor om Streep och Broadbent, så inspirerat spelar de – i sin egen lilla film i filmen. Greppet kunde fungerat bättre, som det exempelvis gör när Ken Loach i sin svarta komedi Looking for Eric (2009) låter sin antihjälte, en medelålders brevbärare, diskutera livet med en fiktiv samtalspartner, i detta fallet sin store idol: fotbollsspelaren Eric Cantona.

Meryl Streeps precision, att hon laddar rollfiguren med ärlighet, rättframhet och pondus gör att empatin ständigt, vad som än sker i en antydd större kontext, hamnar hos huvudpersonen själv: Margaret Thatcher.

Järnladyn vill förstå sina drivkrafter, hon söker svar och väcker – trots lynniga vredesutbrott och korta ögonblick av maktfullkomlighet – sympati.

ANNONS

Filmen – som på ett spännande sätt kunde ha belyst en av vår tids mest kontroversiella och kompromisslösa politiker – kantrar över till att bli en försonande biografi över Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Specerihandlarens dotter, pappas flicka från Grantham som övervann tidens flödande fördomar och mot alla odds fick ta plats bredvid männen i parlamentet. Vi får en film – inte om Järnladyn i negativ bemärkelse utan om pionjären Margaret Thatcher.

Att hon dessutom porträtteras som en feministisk ikon, är en provocerande förenklad historieskrivning.

ANNONS