I samband med förra årets Magic in the moonlight påpekade jag att de som envisas med att påstå att Woody Allen håller en osedvanligt hög lägstanivå förmodligen har missat en stor del av hans produktion de senaste tjugo åren.
Jag vidhåller detta efter att ha sett ännu ett verk regisserat av en till synes halvsovande regissör som en gång i tiden låg bakom några av mina absoluta favoritfilmer (Små och stora brott, Fruar och äkta män, Annie Hall och Manhattan Murder Mystery finns alla med på topptrettiolistan).
Den småalkoholiserade och kvinnojagande filosofiprofessorn Abe Lucas anländer till ett college i New England för att undervisa och inleder en relation med studenten Jill samtidigt som han emellanåt ligger med jämnåriga kollegan Rita. Och återigen låter sig Allen inspireras av Dostjevskijs Brott och straff: När Abe råkar tjuvlyssna på hur en förtvivlad kvinna står inför att se sin exmake tilldömas vårdnaden om deras barn bestämmer sig Abe för att ta domaren av daga.
Då Abe inte har någon som helst relation till kvinnan bedömer han risken att åka fast som obefintlig och några egentliga moraliska betänkligheter finns inte, tvärtom får Abe ny livslust och energi av att planera och förbereda dådet. Det är allt, en novellfilmsbagatell utdragen till långfilmslängd där det närmaste en woodysk replik man kommer är "Han har provat varenda drog och hatade allihop, han är superkonservativ på ett väldigt liberalt sätt".
Vid en presskonfererens för åtta år sedan beskrev Woody Allen sitt filmskapande: "Jag vill få klart min film så att jag kan gå hem och fortsätta mitt vanliga liv. Jag vill inte behöva missa en basketmatch bara för att jag gjort tio tagningar för att få till den perfekta scenen. Min familj och mitt klarinettspelande är viktigare."
Och det unnar jag verkligen denna numera totalt likgiltiga 79-åring.
