Under 60- och 70-talen flyttade 600 000 finländare undan hemlandets arbetslöshet till Sverige. Omkring 200 000 återvände hem under 80-talet. Till dem hörde pappa Tauno Latvalehto och sonen Kai, uppvuxen i Gårdsten i Göteborg.
I Ingen riktig finne möter vi Kai i Oulu i norra Finland, nu själv far till en härlig liten kille. Men det är något som skaver, rötter som saknas. Inte riktig göteborgare och svensk, inte heller riktigt finländsk. I sökandet efter en identitet far Kai och pappa Tauno per bil mot barndomens stad följd av dokumentärfilmaren och regissören Mika Ronkainen.
I bilen trevande samtal, minnen dyker upp, goda som svåra, av en far som arbetade jämt och som drack för mycket. Platser återses, gamla vänner också och allt blir till en rörande och tänkvärd skildring av exilens smärtpunkter.
Det som gör Ingen riktig finne till en så stark berättelse är musiken, finska emigrantsånger som lägger fler berättelser till pappans och sonens. Och runt sångernas ord dessa vemodiga dragspelstoner och mjuka stråkar, som fångat så mycken finskhet i Kaurismäkis filmer. Suveränt och originellt iscensätter Ronkainen det musikaliska temat.
