In the heart of the sea

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Herman Melvilles roman Moby Dick från 1851 har inspirerat allt från artister som Led Zeppelin (skrev en låt med samma titel), The Bear Quartet (döpte ett helt album efter valen) och Richard Melville Hall (tog sig artistnamnet Moby från boken skriven av förfadern Herman) till Röda armé-fraktionens Gudrun Ensslin som gav sina närmaste bundsförvanter kodnamn hämtade från eposet – Andreas Baader fick heta Ahab efter kaptenen som förlorade sig själv i jakten på den vita valen och Holger Meins blev Starbuck efter en av besättningsmännen ombord på valfångstfartyget Pequod. Kaffekedjan Starbucks namn har för övrigt samma ursprung då det första föreslagna namnet ”Pequod” röstades ner av en av grundarna.

ANNONS

In the heart of the sea handlar dock inte om Melvilles vita val, istället återger den händelsen som inspirerade honom till sitt livs verk. 1820 seglade valfångstfartyget Essex ut från Nantucket i New England, då något av världens valfångstcentrum, med målet att utvinna tillräckligt stor mängd värdefull valolja för att i bästa fall kunna återvända hem inom ett år.

Detta berättas otympligt och gammalmodigt genom att vi inledningsvis får se Herman Melville söka upp den tidigare – och då enda ännu överlevande – besättningsmannen Thomas Nickerson, som efter viss övertalning i form av rejält med kosing börjar berätta om det fasansfulla han upplevde som 14-årig skeppspojke 30 år tidigare.

Men det är inte i första hand Nickersons historia vi får följa utan förstestyrmannen Owen Chases (Hemsworth) som efter att ha blivit blåst på den tidigare utlovade kaptensmössan lämnar gravida frun hemma med vetskapen att troligen inte vara tillbaka i hamn förrän barnet är fött.

Kapten blir istället den oerfarne George Pollard (Walker) som knappt innan förtöjningarna hunnit lossas börjar pika Chase för dennes simpla bondbakgrund till skillnad från det valfångarfamiljeblod som pumpar runt i Pollard, en tuppfäktning som inte riktigt står i relation till varför Pollard plötsligt är beredd att styra rakt in i en storm och riskera allas liv bara för att visa sig på styva linan. Men det är inte vädrets makter som visar sig vara det största hotet; efter att vid ett strandhugg i Ecuador ignorerat några spanska sjömäns varning om ett enormt, vitt havsmonster som sänkt deras fartyg ger sig Pollard och hans besättning av mot just det valrika område som monstret påståtts dväljas i.

ANNONS

Konfrontationen med datavalen – att trots 3D-anpassning lyckas göra den såpass blek och flyktig är i sig en bedrift – blir ödesdiger och det hela övergår till en historia om ren överlevnad, men då den förbannade firren trots sin konturlöshet utgör filmens mest utvecklade karaktär ger man mer eller mindre blanka fasen i vem som dukar under och vem som kalasar på vem (”sjömansbiff” får här en betydligt mer korrekt innebörd).

Läs också: Recensionen av Den lille dinosaurien

ANNONS