Mia Engberg är filmaren som tröttnat på mediets rådande estetik och hellre skapar visuell tystnad. Just nu spelar hon in filmen Lucky i Göteborg och Paris.
"Tystnad, tagning!" Den klassiska repliken som förknippas med varje filminspelning. Filmklappan som kräver respekt. Sorlet på inspelningsplatsen som bryts sekunderna innan kamerans röda lampa tänds.
Mia Engberg vill göra samma sak fast med själva bilden: få den att tystna, eller närma sig tystnaden. Tömma den på konventioner och stereotyper. Utmana den manliga blicken som alltför ofta, mer eller mindre medvetet, sveper över rollfigurerna i en voyeuristisk filmtradition och särskilt objektifierar alla som inte är vita medelklass-män.
Varför vill då en filmregissör släcka bilden och skapa visuell tystnad? Är inte det lite väl riskabelt, rent yrkesmässigt?
– Ja men då får det väl vara det i så fall. Jag ser mig ändå mer som en upptäcktsresande och skulle vilja utveckla skrivandet mer, odla mat och hinna vara ute mer i naturen. Absolut inte bara sitta och titta på en skärm, säger Mia Engberg.
"Vi har ett bulimisktförhållningssätttill bild"
För hennes del handlar tänket kring visuell tystnad om att slippa upprepa sig, och istället utgå från feministisk och postkolonial filmteori, förklarar hon över en kopp kaffe i lägenheten vid Mariatorget i Göteborg som hon lånat under inspelningsperioden. Punk och buddhistisk meditation är andra viktiga utgångspunkter för henne både som filmare och forskare. Projektet The visual silence som hon driver på Stockholms konstnärliga högskola bekostas av Vetenskapsrådet och Svenska filminstitutet. Syftet är att, om möjligt, skapa en filmestetik som förvandlar åskådaren från passiv konsument av konventionella bilder till aktiv kreatör.
– Vi lever i en ganska mörk tid just nu, där vi är visuellt överstimulerade och tittar i våra mobiler hundratals gånger per dag. Vi får ett allt mer bulimiskt förhållningssätt till bilden och flödet, blir allt mer rastlösa och får kortare tålamod. Överflödet gör oss heller inte klokare – tvärtom! Vi vet allt, men kan ingenting längre.
Människor behöver också andra verktyg än mobilen och skärmarna för att klara av att tänka analytiskt och kreativt, resonerar Mia Engberg.
– Vi måste tillåta oss att vara uttråkade, och sakta ner tempot. Utmana oss själva: gå i skogen, läsa böcker. Göra det som krävs för att ta oss in i en djupare koncentration.
Med maffian som skrattspegel
Mia Engbergs egna filmer sticker ut som visuellt nyskapande och normkritiska. Dokumentären The stars we are, med musik av Soft cell-sångaren Marc Almond, kretsar till exempel kring en hiv-smittad, rullstolsburen skinnskalle. 2009 producerade hon samlingen Dirty diaries, där tretton filmare utforskar begreppet feministisk porr. 2013 Guldbaggeprisades hon för filmessän Belleville baby där hon får ett telefonsamtal från en närstående hon trodde var död. Samtalet slungar henne många år tillbaka till i tiden, till stadsdelen Belleville i Paris där hon som mycket ung blev passionerat förälskad i kriminelle Vincent.
Nu återvänder Mia Engberg till Paris i uppföljaren Lucky, del två i en planerade trilogi.
– Jag bygger vidare på rollfiguren Vincent, som ger mig möjlighet att utforska klass och kön. Här hittar jag mer fiktivt på att han har en tonårsdotter samtidigt som han jobbar inom maffian med prostitution. Maffian fungerar som en skrattspegel, som tydliggör vårt kapitalistiska, patriarkala samhälle. Hur klarar någon av att värna om ett barn i den miljön?
Det är ett dilemma som intresserar regissören: att du som människa kan vilja gott i en ond situation.
Den avslutande filmen är tänkt att bli än mer poetisk och experimentell. Där kommer regissören tillbaka till cliffhangern från ettan: sin egen och Vincents relation. Publiken kommer att få veta vad som hände sen.
– Jag vill att vi ska filma på ett annat sätt. Istället för att visa hur det ser ut ska vi visa hur det känns. Precis som i Belleville Baby. Där försökte jag visa hur längtan ser ut och hur minnen ser ut. Det är därför jag vill utveckla filmmediet: för att berätta om en inre verklighet.
Mia Engberg
Född: i Vällingby 1970.
Bor: i Stockholm
Familj: man och två barn, 18 och 11 år.
Yrke: filmregissör, manusförfattare och producent. Är även doktorand på Stockholms konstnärliga högskola, där hon driver projektet The Visual Silence.
Filmer i urval: The stars we are (1998), Selma & Sofie (2002), 165 Hässleby (2005), Dirty Diarys (2009), Belleville Baby (2013)
Aktuell: med Lucky, andra delen i filmtrilogin som inleddes med Belleville Baby, som vann en Guldbagge för bästa dokumentär 2013. Belleville Baby går just nu att se via SVT Play.
Mias fem filmtips:
Félicité (Alain Gomis, 2017) Utspelar sig i Kongo, i Kinshasa, med en sångerska i huvudrollen. Befriande ickeeuropeisk, ickeamerikansk och helt enkelt skitbra!
The Handmaiden (Chan-wook Park, 2016) Det är svårt att förnya sexscener på film, men blir det överraskande bra. Kvinnors sexualitet och patriarkalt våld skildras ur kvinnligt perspektiv.
Beau Travail (Claire Denis, 1999) En film som på ett bra sätt representerar det jag menar med "den kvinnliga blicken". Claire Denis är en av mina absoluta filmfavoriter.
Blue (Derek Jarman, 1993) Hans sätt att använda ljudet och berättarrösten är fantastiskt.
India song (Marguerite Duras, 1975) Hon är min stora inspirationskälla. Eftersom hon var författare hade hon ett väldigt djärvt förhållningssätt till filmmediet. Hon gick hur långt som helst!
