Hamilton är hård mot de hårda.
Hamilton är hård mot de hårda.

Hamilton – i nationens intresse

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jan Guillous machohjälte Carl Hamilton har på film, i tur och ordning, spelats av Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare nu när det är dags för Mikael Persbrandt att axla den svenske underrättelseofficerens uniform i I nationens intresse, som är den första Hamiltonfilmen på tretton år.

Distributören Disneys marknadsföringslinje är tydlig. Det är Persbrandt som skall sälja den här filmen. När man tittar på bioannonsen krävs det ett förstoringsglas för att kunna läsa namnen på filmens övriga skådisar, och regissören Katherine Windfeld.

I Persbrandts skepnad är Carl Hamilton en humorbefriad och skuldtyngd (det finns anledning) mördarmaskin. Folk som råkar befinna sig i Hamiltons närhet dör som flugor redan under prologen, som utspelas vid gränsen mellan Uzbekistan och Afghanistan.

ANNONS

Sedan växlar filmens handling mellan Stockholm, Beirut, Etiopien, Amman i Jordanien, Somalia och något som skall föreställa ett kontor i Dallas, Texas.

Det finns två huvudspår i filmen. Det första handlar om svensk vapenexport, om hur svensktillverkade högteknologiska vapen hamnar i krigförande länder, och hos terrorister.

Det andra spåret rör privata legoknektarméer, som säljer sina tjänster till den som betalar bäst (Ken Loach utforskade samma sak i den komplexa dramathrillern Route Irish förra året).

Windfelds film har sina ljusa stunder, till exempel en svettig, skickligt koreograferad man mot man-fajt på ett hotellrum mellan Persbrandt och Jason Flemyng (som spelar dramats lätt karikerade bad guy), samtalen mellan Persbrandt och Lennart Hjulström, som spelar Hamiltons chef och ende vän DG, actionscenerna som inkluderar den karismatiska Saba Mubarak.

Annars känns det som det mesta i filmen kunde ha gjorts bättre: regin, klippningen, dialogen, som låter risig när den förs på engelska, specialeffekterna, slutet, som kommer väldigt hastigt, när Windfeld lyckats stegra spänningen.

Men som svensk actionrulle betraktad är filmen helt okej. Om man däremot jämför med actioninnovatörerna Paul Greengrass och Christopher Nolans filmer framstår Hamilton – I nationens intresse som – tja – lite gammal.

Älskade spion (Lewis Gilbert, 1977)

Täcknamn Coq Rouge (Per Berglund, 1989)

Beck 1–26 (Polisfilmserie, 1997–2009)

ANNONS