Stefan Jarl kallar sin senaste dokumentär Godheten för en essäfilm – ett ovanligt begrepp, men så är det också en ovanlig film med sin blandning av tal och bildpoesi, av satir och utmanande allvar. Den handlar om kapitalismens kris, om ökande klyftor och skyhöga bonusar och om ett välfärdssamhälle i gungning. Tre svenska ekonomijournalister talar rätt in i kameran om penningpolitik och bankmakt, om privatiseringen av den sociala sektorn, ja, om hela det hela det ekonomiska spelet med våra pengar. Två engelska forskare lägger fram övertygande bevis på att ett jämlikare samhälle ur alla aspekter är bättre att leva i. Hur kan det då bli en film med så mycket teoretiskt prat?
Jo, film blir det och en som bär Sveriges främste dokumentärfilmares omisskänneliga signatur. Allt börjar med drivande moln över en mörk himmel och med frågan om vad det är som håller världen samman och så sitter Thommy Berggren där lyssnande på Palmes tal från 1975 om demokrati och människovärde. Och därefter och mellan de teoretiska lektionerna – en lysande Berggren som är rasande rolig och under sina satiriska krumsprång allvarlig och arg – över all girighet och förlorad gemenskap. Och mellan fokus på det sagda; poetiska bilder så typiskt jarlska av flygande fåglar och fjärilar, av träd klädda i vitt, av blommande blåsippor – eller av uteliggare i ett kallt Stockholm och av soppköer utanför Klara kyrka.
Godheten är överraskande lågmäld – budskap tvingas inte på oss – men den präglas som alla Stefan Jarls filmer av ett starkt samhällsengagemang och av en önskan om värdiga liv och om varsamhet med människan och med naturen.
