Frank

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den absurda och lätt surrealistiska komedin – och möjligen satiren – Frank fick mig att tänka på dels det hemlighetsfulla avant garde-bandet The Residents, dels på David Lynch, under hans Twin Peaks-period. Detta är verkligen ingen film för alla smaker, men Frank är beundransvärt konsekvent och kompromisslöst genomförd av regissören Leonard Abrahamson och huvudrollsinnehavaren Michael Fassbender, som gör vad som faller honom in.

Filmen inleds i en brittisk kuststad. Unge Jon (Domhnall Gleeson) bär på popdrömmar, han har hela tiden nya låtar i skallen, låtar som ärligt talat inte är något vidare.

Inte den stora, men väl den lilla, chansen uppenbarar sig när bandet Soronprfbs är i behov av en ny keyboardist (den tidigare har försökt dränka sig). Några stålar är dock inte i sikte för Jon eftersom Soronprfbs är ett obskyrt, pretentiöst och kommersiellt omöjligt postpunkband med sånger om ingefära och krutonger på repertoaren.

ANNONS

Det är den hatiska och psykiskt labila Clara (Maggie Gyllenhaal) som tillsammans med sångaren Frank (Fassbender) som styr den musikaliska riktningen. Frank är ett kapitel för sig. Han gömmer sig under ett stort låtsashuvud tillverkat av papier maché, ett låtsashuvud som han vägrar att ta av sig.

Japp. Här har vi alltså den karismatiske och rasande skicklige karaktärsskådespelaren Fassbender, som blev Oscarsnominerad för 12 years a slave, utan att vi får se hans ansikte.

Hur som helst skall ett album spelas in, på Irland. Allt går ofattbart långsamt. Pengarna börjar ta slut. Maten börjar ta slut, men fler och fler följer Jon på twitter. Ett genombrott kan plötsligt vara möjligt, kanske genom ett gig i Austin, Texas?

På ett plan är filmen en drift med excentriska popband, på ett annat plan en hyllning till musikalisk kreativitet. Filmens mittparti är småsegt, men Frank tar sig rejält på slutet. Musiken blir bättre och bättre.

ANNONS