Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Hemkomsten. När författaren Louis (Gaspard Ulliel) återvänder till sin familj för första gången på tolv år skapas intensivt känslomässigt kaos. Bild: Panora film
Hemkomsten. När författaren Louis (Gaspard Ulliel) återvänder till sin familj för första gången på tolv år skapas intensivt känslomässigt kaos. Bild: Panora film

Fin tonträff i smärtsamt familjedrama

Xavier Dolan befäster sin ställning som samtidsfilmens Mozart.

Film

Drama
Inte hela världen?
Regi: Xavier Dolan
Med: Gaspard Ulliel, Nathalie Baye, Vincent Cassel, Léa Seydoux, Marion Cotillard mfl
Kanada/Frankrike, 2016 (97 min)
 

Författaren och dramatikern Louis har bestämt sig för att återvända till sitt föräldrahem efter tolv års frånvaro, för att berätta för sina nära och kära att han är dödligt sjuk. Det är premissen för Xavier Dolans täta relationsdrama som inleds med den för film inte helt vanliga rumsangivelsen ”Någonstans, redan för ett bra tag sedan”.


Det är där Xavier Dolans mästerliga filmer gärna utspelar sig: i spänningsfältet mellan det vaga och det exakta, mellan det upplevda och förnimmelserna, minnena. Hela tiden ändå petande i de såriga relationer vi människor gärna tenderar att skapa till dem som står oss allra närmast. Hur elaka och utstuderade vi kan vara. Hur lite vi kan verka bry oss när ingenting kan betyda mer. Hur sorgen, smärtan och bitterheten över att sakna någon älskad: kanske en son eller en bror, kan manifestera sig.

Kvar blir vilsna själar

Här lyckas Dolan med exakt tonträff i dialogen, och visuell lekfullhet, skildra bråken och tjafsen inom familjen, verbala nålstick och knivhugg, de ofta patetiska högt uppskruvade förväntningarna på närhet som bara alltför lätt grusas. Vissa svek kan inte ens kläs i ord – vad är det för mening med att ens försöka? Kvar blir vilsna själar, brist på tillit, explosiv vrede, knappt återhållen vrede, halsbloss, desperata monologer. Louis blir snabbt varse att han just denna dag inte längre kan fly undan sitt personliga ansvar. Att skicka ett vykort då och då, strö några ord som smulor åt de kärlekssvultna, räcker inte. De som blev lämnade kvar känner sig ratade och kränkta, i hans ögon ointressanta.


Han som gjort en klassresa, gått vidare i livet utan att se sig om, känner sig rädd för att konfronteras med de personer han knappt längre känner eller vill kännas vid. De som är som vandrande konsekvenser av hans frånvaro: skuldbeläggande, förkrossade.
Allt det här fångar filmen nervigt upp, och upplevelsen förstärks av André Turpins flyhänta filmfoto och en handfull ytterst dynamiska skådespelare med Vincent Cassel i spetsen som Louis aggressivt buttre bror Antoine.


Efter filmer som Jag dödade min mamma, Mommy och Tom at the farm befäster Xavier Dolan nu sin ställning som samtidsfilmens Mozart, vars luftiga menuetter innerst inne rymmer avgrunder av svärta.

Mest läst