Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Tony Lip, spelad av Viggo Mortensen och Don Shirley, spelad av Mahershala Ali i en scen ur Green book. Bild: Universal Pictures

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Feelgood till max i Peter Farrellys nya film

    Efter riktiga tramsfilmer som Dum & Dummare och Dum & Dummare 2 har regissören Peter Farelly med Green book blivit vuxen. Även om denna road movie med karaktärerna i centrum är skamlöst publikfriande, är den det på ett bra sätt.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Road movie

    Green book

    Regi: Peter Farrelly

    Med: Mahershala Ali och Viggo Mortensen

    Land: USA, 2018

    Längd: 130 min

    Regissören Peter Farrelly, som varit fixerad vid lyteskomik i de måttligt sluga komedierna Dum & Dummare, De tre dårfinkarna och Dum & Dummare 2, lägger allt trams åt sidan i nya filmen Green book, som är en regelrätt road movie. Alltså skildras både en yttre och en inre resa för filmens två huvudpersoner, spelade med bravur av Viggo Mortensen och Mahershala Ali.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Filmen, som är inspirerad av verkliga händelser (inspirerad heter det när det mesta är påhittat), inleds i ett snyggt återskapat New York 1962. Den italienskamerikanske arbetarklasskillen Tony Lip (Mortensen) är stenhård dörrvakt på en lyxig nattklubb där klientelet i stor utsträckning består av maffiamedlemmar. När klubben ska renoveras i några månader har Tony plötsligt ingen inkomst, men så uppenbarar sig möjligheten att arbeta som chaufför åt den förmögne, framgångsrike, svarte konsertpianisten Don Shirley (Ali) som tillsammans med sin trio ska ut på en åtta veckor lång turné i den amerikanska södern, där rasismen fortfarande är utbredd. Eftersom Tony har rykte om sig att kunna lösa alla situationer som uppstår får han jobbet.

    Green book är feelgood till max och snudd på skamlöst publikfriande.

    Naturligtvis är männen varandras motsatser. Shirley är en snobbig typ som gillar att vistas i överklassmiljöer. Lip är mest intresserad av att käka hamburgare och röka cigaretter. Hela tiden. Det leder till en del kul käbbel, men i filmen finns också några stänk av allvar. Ett upplägg snarlikt Driving Miss Daisy (1989), men med ombytta roller och utan den filmens Hollywoodsentimentalitet, utom i den allra sista och väldigt förutsägbara scenen.

    Två män i en bil låter kanske inte så underhållande, men Green book är feelgood till max och snudd på skamlöst publikfriande. Inte mig emot när kemin mellan Mortensen och Ali är finfin. Green book är gammaldags på ett bra sätt. Dialogen, scenografin och skådespeleriet står i centrum. Filmen får ta den tid den tar, utan att bli långtråkig. Och så presenterar Farrelly några innovativa bildlösningar inifrån en Cadillac.