Faro.
Faro.

Faro

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Faro. Stad vid Portugals södra kust. Sol, vita stränder och varmt vatten – så långt ifrån den kalla, fuktiga, jordiga sommar som Hella och hennes pappa tillbringar djupt inne i den svenska skogen.

De är på flykt undan polisen (Stangertz i sista filmrollen) och de sociala myndigheterna eftersom pappan, spelad av den utmärkte danske skådespelaren Jakob Cedergren, har dödat en man.

Likt Ronja och Birk i Ronja Rövardotter försöker de skapa sig ett hem i naturen, men vet att fristen är tillfällig. Ett eget hus i Faro blir faderns omöjliga dröm om ett bra liv tillsammans med sin snart tonåriga dotter.

ANNONS

Med debuten Flickan (2009) förde paret Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius, han står för regi och hon för manus, in något vi inte har sett i svensk film sedan 70-talet: allvarligt menad film om barn – för vuxna. Likt Reine i Barnens ö fick huvudpersonen, kallad just Flickan, klara sig ensam under en sommar. Det var en personlig berättelse som byggde på Arrhenius egen barndom, och där Edfeldt kompletterade med sina barndomsminnen.

Med Faro lämnar de det självupplevda och lånar element från sagorna. Förutom Ronja dyker Hans och Greta upp som association, inte minst när Hella efter en promenad ensam i skogen hittar ett hus där det bor en förvirrad kvinna (spelad av Gunnel Fred) som vill att hon ska stanna över natten och gärna lite längre.

Mattias Monteros kontrastrika och klara foto älskar skogen, den blanka sjön, det långa gräset, de fuktiga klipporna, den lösa mossan under fötterna. Filmen delar sin fixering vid orörd natur med flera svenska (och internationella) filmer de senaste åren. Jag tänker bland annat på Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels Man tänker sitt (2009), som var marinerad av kärlek till den amerikanske naturfilosofen och civilisationskritikern Thoreau.

Edfeldt och Arrhenius låter teknologin stanna utanför skogen, de låter till och med rymmarna dränka sin fullt fungerande bil i ett kärr. Det är möjligen tänkt som en rituell handling, där de skalar av sig lager av verklighet, men framstår inte som särskilt trovärdigt. För vilka rymmare gör sig av med sina flyktvägar?

ANNONS

Faro har inga samhällskritiska ambitioner. Fokus verkar snarare ligga på att berätta en klassisk bli vuxen-historia, fast på ett nytt sätt. Utöver att modern är död, får vi inte ta del av far och dotters förhistoria. De lär känna varandra bättre, men publiken erbjuds ingen helande sorgeprocess eller stor relationskonflikt. Edfeldt och Arrhenius målar med små penslar, kanske för små.

Det blir i stället de magiska inslagen som laddar en relativt grund berättelse med mening. Som när de dyker i sjön och hamnar i en undervattensskog, eller varför inte slutscenen där Hella utan att se sig om lämnar skogen och vandrar ensam mot soluppgången, som huvudpersonen i resten av sitt liv.

ANNONS