Det första jag tänker på vid nyheten av Bernardo Bertoluccis bortgång är hans leende.
Jovisst, först kom sorgen men strax därpå minnet av hans leende. Det fanns alltid där de gånger vi träffades, såväl privat som i arbetssammanhang, på någon av hans inspelningar, som ett tecken på hans stora nyfikenhet, på människor och livet och konsten.
Vi träffades första gången på filmfestivalen i Cannes 1964. Bernardo hade sin andra långfilm, Före revolutionen (Prima della rivoluzione) på festivalen. Jag var där som filmkritiker, en skribent med regissörsdrömmar, och jag kunde inte annat än storögt beundra denne dristige 23-åring som redan hade filmmediet i sin hand. Före revolutionen var en coming-of-age-historia av det slag som så ofta måste ingå i en ung konstnärs väg mot mer vågade och omfångsrika projekt.
Före revolutionen är en film om förälskelse och den är också film som förälskelse. Bilderna och montagen har en dansande lätthet, och i likhet med så många unga regissörer faller Bertolucci inte bara för detta lockande medium utan även för filmens stjärna, Adriana Asti, som blir hans musa och sambo under ett antal år. ”Om jag inte blir förälskad, har jag svårt att göra film”, har Bertolucci sagt vid ett tillfälle. Och denna förälskelse genomsyrar hans verk, om det nu inte är i en huvudperson så i själva filmmediet.
Bertoluccis samlade filmverk visar en perfekt syntes av realism och poesi. Den poetiska ådran var kanske ett arv från fadern, som var en av Italiens mer uppburna poeter. Och realismen var nog något som han fick inympat genom sitt allra första filmjobb, som 20-årig assistent på en av Pier Paolo Pasolinis filmer. Bertoluccis första egna film, La commare secca, som han regisserade som 21-åring, var också skriven av Pasolini.
Hans filmer kunde också vara utmanande gentemot rådande moral eller konvention. Sista tangon i Paris, Den skyddande himlen eller L’assedio (Belägringen – hans näst sista film, som aldrig blivit visad i Sverige) var verk som stötte på motstånd, och moralväktare krävde förbud. ”Jag gör filmer för att försöka göra världen omkring mig begriplig – inte för att chockera”, var Bertoluccis ständiga svar.
Såhär i backspegeln kan man se Sista tangon i Paris som en illustration till de många amerikanska författarresenärernas framdrömda frigörelsebekännelser – Henry Millers, Nelson Algrens eller Hemingways. Grundtemat är revolt. Regissören Bertolucci revolterar mot den samtida filmens berättarkonventioner, och filmen är stilistiskt sett ett av hans mer djärva experiment. Men om de erotiska eruptioner som då och då avbryter filmens mer resonerande för att inte säga romantiska kontext var högst provocerande för 70-talspubliken, är de inte mindre anmärkningsvärda nu för metoo-rörelsens understödjare.
I en av filmens mest omdiskuterade scener har mannen ett analt samlag med kvinnan, och Bertolucci beslöt i maskopi med Brando att spela in scenen utan repetition. Den oförberedda skådespelerskan, Maria Schneider, chockades svårt av tilltaget, och hon tog efter inspelningens slut fullständigt avstånd från regissören. ”Jag känner mig skyldig, men jag ångrar ingenting”, har Bertolucci bekänt i en TV-intervju för ett par år sedan. ”Att göra film är i bland att tvingas åstadkomma någonting utöver det vanliga, och då krävs att man är fullständigt öppen och fri.” Han ville inte att Maria Schneider skulle spela förödmjukad. Hon skulle känna och inte agera. I efterhand har skådespelerskan berättat att hon kände sig våldtagen av de båda männen, även om det Brando gjorde ”inte var på riktigt”.
Den unga kvinnan var tänkt att representera frihet, men liksom så många av sitt kön i detta tidevarv för sexuell frigörelse, samtida med filmen, blir hon snarare ett offer för manlig njutning och självförverkligande.
Ett par år efter Sista tangon i Paris gör Bertolucci sin i mångas ögon främsta film, det magnifika femtimmarseposet 1900. Denna storslagna berättelse om ett Italien under ett halvt sekel är inte minst märklig genom att den lyckas berätta om omvälvande historiska och politiska skeenden enbart genom de människor som bebor och arbetar på det stora gods som är filmens spelplats.
Jag minns premiärföreställningen i Cannes våren 1976. De långa, förväntansfulla köerna utanför festivalpalatset av inte särskilt morgonpigga festivalhabituéer, som trots ett långt kvällspass natten innan inte ville missa vad många hoppades skulle vara det mästerstycke som så många rykten förebådat. Och visst var det ett mästerverk. Alla de kvaliteter som vi lärt oss att identifiera med konstnären – musikaliteten, plasticiteten – har här förenats med en mer handfast och omedelbar gestalningsform. Filmen är starkt dialektisk i sin konstruktion men samtidigt överskådlig och klar som ett lärostycke. 1900 är poesi och prosa, individualistiskt drama och politisk pamflett. En italiensk Borta med vinden, med ett ideologiskt budskap inknutet i den förföriska bildväven.
Jag besökte Bertolucci och hans hustru Clare Peploe några dagar samma höst. Stämningen var euforisk, efter framgången i Cannes tycks framtiden stå i ett ljus av löften och möjligheter. En helg far vi till Florens för att avnjuta Verdis Nabucco (Nebukadnessar). Verdi var något av en husgud för den operaanfrätte Bernardo, och hans musik flödar i filmerna alltifrån Före revolutionen via 1900 till Månen (La luna), där Jill Clayburgh spelar en operasångerska, som lever i ett symbiotiskt förhållande med sin tonårige son, ett förhållande som inte utesluter incest. Bertolucci är återigen ute på minerad mark...
”Att göra film innebär för mig att drömma med öppna ögon”, var ett uttryck som jag minns från ett av mina senare besök. Under många år fruktade Bernardo att den drömmen inte längre fanns där som en möjlighet. Efter ett par misslyckade diskbråcksoperationer hade Bertolucci blivit delvis förlamad och hänvisad till ett liv i rullstol. Men lusten att skapa var mer tvingande, så för sex år sedan gjorde han sin sista film, Io e te (Jag och du), ett slags kammardrama. Största delen av filmen kunde spelas in i en källarlokal bara ett par kvarter från lägenheten i Rom.
Io e te bär ekon från både Sista tangon i Paris och L’assedio i historien kring en 15-årig yngling på rymmen och hans några år äldre halvsyster, en ung kvinna med allvarliga drogproblem. Men där erotik och beroende fanns som grund i de tidigare verken formar sig Io e te till en studie i introspektion och för en intimitet som öppnar mot förtrolighet och förtroende.
”Man kan inte leva utan Hitchcock och Rossellini”, säger en filmentusiast i Före revolutionen. Det känns för ögonblicket svårt att tänka sig ett liv utan Bernardo Bertolucci. Men hans filmer finns kvar. Och de lever!
