Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ett obekvämt idolporträtt

Uppföljaren till Al Gores miljödokumentär blir en smula långtråkig.

Film

DOKUMENTÄR
EN OBEKVÄM UPPFÖLJARE
Regi: Bonni Cohen & Jon Shenk, USA, 2017 (98 min)
 

En obekväm uppföljare, som i USA har filmtiteltillägget Truth to power (ungefär berätta sanningen för makthavarna), inleds med massiv kritik riktad mot Al Gore och dokumentären En obekväm sanning. Kritikerna, bland dem flera högt uppsatta politiker, menar att Gore pratar i nattmössan när han varnar för global uppvärmning. Det finns inget hot.
Elva år senare. Extrema väderleksförhållanden. Översvämningar, orkaner och eskalerande luftföroreningar. Samtidigt säger Donald Trump att klimatfrågan inte är särskilt viktig. Olja, gas och kol är tre utmärkta energikällor.


Den envise miljökämpen Gore är en skicklig föredragshållare, debattör och pedagog. Han skuldbelägger inte den enskilde individen. I stället för att använda domedagstermer pekar han på framtidsmöjligheter, till exempel sol- och vindkraft.
I filmen är Al Gore på resande fot, hela tiden. Han flyger till Grönland och konstaterar att isarna smälter. Han går omkring på vattendränkta gator i Miami Beach. Han åker till Paris för att medverka på FN:s klimatkonferens 2015.

Jämfört med den första filmen är En obekväm uppföljare upprepande och, ärligt talat, en smula långtråkig. Jo, det handlar om Gores hjärtefrågor, men det handlar lika mycket om människan och politikern. Vi får se en man som har telefonnumren till all världens presidenter. En man som gör skillnad. Filmen ligger väldigt nära ett idolporträtt.
Hettar till gör det när Trump blir vald till USA:s nye president. Då är Gore nere för räkning och jämför sig själv med en boxare på väg att bli knockad. Men. Gore reser sig alltid.

Se mer från - Filmrecensioner
Mest läst