Ett hus i Marocko
Ett hus i Marocko

Ett hus i Marocko

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En förmögen man, en patriark, är död. Familjen samlas i den dödes palatsliknande hem i Tanger. Tre dagars sorg skall hållas i enlighet med muslimsk sed. Tre dagar av gråt, av vrede, av minnen, konfrontationer och avtäckta hemligheter. I centrum hustrun, tre döttrar, ett barnbarn och en hushållerska – och en fjärde dotter som tagit sitt liv.

Den marockanska regissören Laila Marrakchi har med Ett hus i Marocko gjort en charmerande film, där hon låter den gamle skådespelaren Omar Sharif spela den döde, synlig endast för sitt barnbarn.

Den dödes närvaro och kommentarer är bara ett av Marrakchis lekfulla inslag, ty filmen, trots sin allvarliga utgångspunkt, är snarast en må bra-film, spetsad med en stillsam upprorisk kritik mot den rådande könsmaktsordningen.

ANNONS

En dotter stack till USA och blev berömd skådespelare mot sin fars vilja, den andra lever en gift kvinnas trista lyxliv, den tredje söker tröst i religionen. Nu möts de och tvingas betrakta sina vägval, jämföra sina öden och göra upp med sig själva och varandra. Och med fadern, med kvinnoförtrycket, med orättvisorna – och med mamman som också valde att stanna hos sin man, trots, ja, det avslöjas i slutet.

Och om alltdetta och andra komplikationer berättar Marrakchi i vackra bilder, med välspelande skådespelare och ett manus – som trots sina såpainslag – är kvickt, upproriskt och tydligt i sin kritik av det marockanska manssamhället, traditionerna och lagstiftningen.

ANNONS