Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

oYck6MHKhcQLby4U7VpzBnT6bVw.png

Ett folk, ett parti är en slug film

GP:s filmkritiker Hynek Pallas har sett Sverigedemokraternas nyhetsbyrås anonyma propagandafilm Ett folk, Ett Parti. En film som enligt honom är både ohederligt och slugt sammansatt, men som också lär svida i antirasistiska kretsar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I våras besökte jag museet över andra världskriget i Gdansk. Före fjolårets invigning hamnade museet under eldgivning när det polska regeringspartiets Lag och rättvisa menade att det var ”för utlänningar” och borde ha ett ”polskt perspektiv”. Vad det betydde blev jag snart varse. Vid utgången, efter en stimulerande och nyanserad utställning, möttes jag av en animerad film på en enorm skärm. Estetiken var lånad ur ett krigsspel och de fem minuterna pulveriserade alla nyanser. Kortfilmen berättade enkom om hjältemod och polska uppoffringar. Polacker försökte uppmärksamma omvärlden på Förintelsen - men ingen lyssnade. Varpå polackerna räddade judarna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När jag ser Ett Folk, Ett Parti, ”dokumentärfilmen” om Socialdemokraternas historia som har producerats av anonyma personer för Samtiden, Sverigedemokraternas nyhetssida, gick mina tankar till upplevelsen i Gdansk.

Ett Folk, Ett Parti är i detta lika ohederligt sammansatt som den är slug.

Propaganda och film är en kärlekshistoria som aldrig klingar av. Sergej Eisenstein, Walt Disney, Leni Riefenstahl, Michael Moore och ryska trollfabriker hör till dem som upptäckt allt som finns att älska: bild har en känslomässig direkthet som det skrivna ordet bara kan drömma om – den rörliga bilden mer än så. Associativ klippning, musik och auktoritära berättarröster är grepp som de bästa låter sig luras av.

Var tid har förstås sin propaganda. Få skulle idag göra annat än skratta om de såg Kalle Anka som nazist i Der Fuehrer's Face från 1942 (i Sverige förbjuds filmen som gör narr av Hitler). Idag, när de mest fastslagna historiska sanningar ska belysas alternativt och faktagranskas av SVT – samtidigt som nationalister möblerar om det förflutna – är det således ett självklart grepp att låna den dokumentära genren.

Ett Folk, Ett Parti är i detta lika ohederligt sammansatt som den är slug. Under 1900-talet fördes rasistiskt tänkande samman med utopiska moderniteter på de mest vämjeliga vis. Rasbiologiska institut, steriliseringar och förstås Förintelsen. Rashygien hade spelrum i etablerade ideologier och i flera länder (den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt var en varm anhängare av eugenik). Sverige var inte undantaget.

Sverigedemokraterna tar allt detta – och lägger skulden på Socialdemokraterna. Genom att rama in den nära på två timmar långa filmen med Stefan Löfven anklagas denne för att ha gått med i ett parti som i praktiken influerade Hitler att mörda judarna. Alla som känner till Sverigedemokraternas nyliga bakgrund förstår syftet – ”vi anklagas för nazism men det är S som på varje punkt gjort det vi anklagas för”.

Här är inte platsen att bena ut varje slirighet och lögn som Ett Folk, Ett Parti far med. Det är för många lösryckta citat och händelser ur kontext för att korrigera (vilket väl är en orsak till längden – propagandan står sig till valet). Men det är viktigt att visa hur en film med samma slags arkivbilder som du dagligen möter i Sveriges television, med samma typ av mansröst över dem, arbetar. En socialdemokrats citat från sent 1800-tal om att man inte ska vara rädd för våld illustreras med bråk från en demonstration i USA decennier senare. Per Albin Hanssons porträtt tonar över i städer som bombas där rösten berättar hur många civila som dör – ackompanjerat av piano i moll. Om och om igen fastslås skulden hos en regering som antyds vara socialdemokratisk. Dåvarande utrikesminister Christian Günther mest. Men under kriget hade Sverige en samlingsregering och Günther – som länge har burit hundhuvudet för den censur som förbjöd Kalle Anka-filmen – var en icke partiansluten diplomat. Aftonbladets tyskvänlighet får sina fiska varma. Men bladet var då en högertidning.

Också Sverige har en skamlig historia. Men de då involverade partierna är sedan många decennier inte desamma.

Och det är bara med känslan av äckel jag tar mig igenom scener med utmärglade judiska koncentrationslägerfångar som utnyttjas av Sverigedemokraterna för att med udd mot dagens socialdemokrater påtala hur ”hela familjer som försökte fly till Sverige nekades”. Därpå rullar under dramatiska toner namn på judar vars inreseansökan avslogs, samt hur och var de mördades.

Förutom det försåtliga berättandet finns en annan sak med Ett Folk, Ett Parti som lär svida i antirasistiska kretsar. För det är därifrån som kritiken om att denna historia är alltför okänd ofta brukar komma (även om Socialdemokraterna då inte står som ensam måltavla). Handen på hjärtat har det länge varit si och så med kunskaperna – omfattningen av steriliseringen av romer lär många fortfarande inte känna till. Rasismens närvaro i brett 1900-talstänkande är, liksom Sveriges hållning under kriget, sent inlemmad i skolundervisning. Och då ytligt.

Oheliga politiska allianser kan också uppstå när filmen påpekar att Sverige stoltserar med gatunamn efter rasister. Den som har hängt med i senare års historiesuddande krav som uppstått i USA – där rivandet av statyer har blivit infekterade bråk som klyver samhället – ser vad ”dokumentärens” anonyma regissör syftar till.

Det sista är inte oväsentligt. Även dokumentärt berättande har upphovspersoner. Utan dessa ökar propagandafaktorn till nivån av en anonym pamflett som släpps över befolkningen från bombflyg. Att filmskaparna dessutom – efter att sannolikt ha fått material gratis från Arbetarrörelsens arkiv – har mage att avsluta Ett Folk, Ett Parti med att påstå att kunskapen är begravd och hemligstämplad är kongenialt med det narrativ Sverigedemokraternas försöker skapa. Böcker som historikern Håkan Blomqvists Nation, ras och civilisation eller Maria-Pia Boëthius Heder och samvete finns. För att inte tala om filmerna: den som vill förstå rasismen i 1900-talets ideologier ser Peter Cohens Undergångens arkitektur (1989) och Homo Sapiens 1900 (1998).

Jag förutsätter att SVT genast lägger ut dem på Play.

Jo. Också Sverige har en skamlig historia. Men de då involverade partierna är sedan många decennier inte desamma. Byken har, om än sent, tvättats offentligt. Och det är inte främst onyanserad skuld som behöver kletas – vi behöver gedigen kunskap om tankarnas väsen och konsekvenser.

Inte minst då Sverigedemokraternas politik och polemik riskerar att skapa liknande tänkande igen.

Mest läst