Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den ödmjuka är filmad med en extrem vidvinkelkamera av filmaren Oleg Mutu. Bild: Folkets bio

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Den ödmjuka skulle göra Roy Andersson imponerad

Ukrainska regissören Sergei Loznitas första film som går upp på svenska biografer utspelar sig i en mörk fängelsestad och tecknar en mörk bild av ett moraliskt urholkat och empatistört Ryssland.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Den ödmjuka

Regi: Sergei Loznitsa

Med: Vasilina Makovtseva, Marina Kleshcheva, Lia Akhedzhakova m fl

Frankrike, Tyskland, Litauen, Nederländerna (2017)

2 tim 23 min

Har på grund av filmfestival premiär i Göteborg den 2 februari

När Sergei Loznitsa debuterade som spelfilmsregissör med den säregna My joy (2010), om en ung lastbilschaufför som kör vilse i ett post-kommunistiskt glesbygdsinferno och aldrig hittar hem igen, var han redan en produktiv dokumentärfilmare. Idag varvar Loznitsa, som är född i Vitryssland och uppvuxen i Ukraina men numera boende i Tyskland, dokumentärer med spelfilm. 2014 kom Maidan, om de våldsamma protesterna i Kiev, och förra året hade Donbass, en spelfilm med utgångspunkt i samma konflikt, premiär.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Den ödmjuka, den första av Loznitsas filmer som får svensk biodistribution, är det ryska samhälle som skildras lika moraliskt urholkat och empatistört som i My joy. I centrum står återigen en rollfigur som både blir ett offer för, och ett slags vittne till den hänsynslöshet och det godtyckliga maktmissbruk som satts i system (tematiskt finns likheter med Andrej Zvjagintsevs Leviatan från 2014 som just nu går att se på SVT Play).

En kvinna får en dag ett paket i retur. När postpersonalen vägrar förklara varför det inte levererats till hennes morddömde man, ger hon sig iväg till det avlägset belägna fängelset för att ta reda på vad som hänt. Där nekas hon bryskt att få veta om maken överhuvudtaget är kvar. Staden är uppbyggd kring det enorma, dystra fängelset, och hallickar, gangsterbossar och fängelseplitar verkar i en smutsig symbios där alla gör profit på de ovana förstagångsbesökarna. Kvinnan är, till skillnad från sin impulsstyrda omgivning, tyst större delen av tiden. Överallt uppmanas hon att fylla i blanketter och visa passet. Det leder bara till att nätet dras åt allt hårdare kring henne. När hon söker hjälp hos en människorättsaktivist skymtar en strimma ljus. Men den stressade damen glider snabbt in i en frustrerad monolog om organisationens knappa resurser, utsatthet och alla tärande stackare som vill ha hjälp – ”tror du att du är unik?!”.

Det här är en av flera mycket bra scener, med briljant spel av den ryska veteranen Lia Akhedzhakova. Just skådespelarinsatserna i Den ödmjuka, som utmynnar i en surrealistisk nidbild av en patriotisk bankett, håller genomgående hög klass. Historien berättas i tablåartade bilder som skulle göra Roy Andersson imponerad, filmade i extrem vidvinkel av Oleg Mutu, som även fotar åt rumänen Cristian Mungiu. Men tilltalet är mer teatralt än i Loznitsas tidigare spelfilmer, och man saknar det driv som finns i dem.