Den som vill se medelålders män och kvinnor ur övre medelklassen titta varandra djupt i ögonen över ett glas chablis har sedan länge mycket att hämta i fransk film. Det är en förlåtande filmkultur som inte överger sina kärleksobjekt bara för att de har fått rynkor eller är sura.
Hermelinen är en sådan berättelse, inte helt snyggt instoppad i en annan berättelse om rättegången kring ett barnamord. Domaren Racine leder rättegången. Det sägs bland kollegorna att han är elak och omöjlig att ha att göra med. Vi ser istället en influensasjuk man i skilsmässa som plötsligt blommar upp när en tidigare förälskelse väljs ut som jurymedlem.
Filmen är uppbyggd som en detaljerad amerikansk domstolsfilm, minus thrillerelementen. Vi får följa juryn under rättegången, men också under pauserna då de diskuterar vem som är skyldig: mamman eller pappan?
Men det räcker inte med de två berättartrådarna, som var och en för sig hade kunnat bli en film. Manusförfattaren och regissören Christian Vincent verkar också vilja säga något om tillståndet i norra Frankrike, med hög arbetslöshet och sociala problem. Han trycker in det i filmen, som en tårtbit med en helt annan smak än resten av tårtan.
Med det sagt är det på många sätt en sympatisk film, med riktigt bra skådespeleri i rättegångssalen. Domaren är fint spelad av Fabrice Luchini, en profil inom fransk dramakomedi. Och danska Sidse Babett Knudsen, känd från serien Borgen, imponerar med sin perfekta franska i rollen som förälskelsen Ditte.
Deras möten över chablin är ömsinta, synd bara att de hamnat i en osmidig genremix som hade mått bra av en sträng manuskonsult.
