Som jag älskar Boris Vians roman Dagarnas skum. Poetisk, drömsk, surrealistisk och svindlande romantisk. Fast aldrig så där smetig och kletig i sin syn på förälskelse. Istället skildrar det franska mästerverket från 1947 kärlek på liv och död. Den slags kärlek som inte räddhågset backar undan, utan intar dig bortom all sans. Berättelsen om vännerna Colin och Chick som träffar Chloë och Alise uttalar med lättsamt tonfall djupt allvarliga sanningar om känslors kraft och flyktighet, och smärtan i att förlora den du älskar.
Här ryms också en komisk, underfundig samhällskritik och beska invändningar mot arbetslinjen, som suger musten ur våra kroppar och förvandlar oss till håglösa löneslavar. Kontrasten är stor till de kulinariska konstverk Colins mästerkock Nicolas dukar upp. När Chloë insjuknar och en näckros i lungan hotar hennes liv mörknar berättelsen i takt med att rummen krymper och tillvaron blir allt torftigare.
Egensinige regissören Michel Gondry är Boris Vians tvillingsjäl i tvåtusentalet. Han gör en briljant tolkning av Dagarnas skum, omformar historens innersta väsen, hittar exakt rätt ton och balans mellan surrealism, romantik och svärta.
All den poesi, skenande känslorus och dekadens originalromanen rymmer överförs här till rörlig bild. Det är ingenting annat än en bedrift.
