Chef

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En roadmovie, en sentimental historia om relationen mellan en försumlig far och hans tioårige son, men framför allt en berättelse om en kock som inte får utlopp för sin kreativitet, förrän … ja, det är just om vad som då sker regissören Jon Favreaus Chef handlar. En film så långt från Favreaus Iron Man en film kan komma.

I Chef har Favreau tagit hand om såväl manusskrivandet, regin som huvudrollen och han har nog haft kul. Allt börjar nervöst och i högt tempo. En fruktad matskribent väntas och kocken skapar inför våra ögon ljuvliga maträtter. Men restaurangägaren (Dustin Hoffman) befaller honom att hålla sig till samma meny som gjort succé i flera år.

ANNONS

Då går det som det går. Bottenbetyg och kocken får sparken. Ett krig på nätet startar mellan den uppretade kocken och den snorkige matskribenten. Så börjar den panke, runde Chef sin vandring från botten mot kanske nya stjärnor. Den färden tar oss med på en resa i ett rullande gatukök från Miami, via Austin, New Orleans och tillbaka till LA.

Vackra vykortsbilder, hög smittande musik (salsa, country, blues), köande matgäster ditlockade av en twittrande, nätkunnig tioåring. Far och son jobbar sida vid sida och ex-hustrun ställer upp. Glatt humör, opretentiöst och osannolikt. Till slut inte ett moln på himlen och feelgood så man storknar.

ANNONS