Bridget Jones är tillbaka i god stil

"Den främsta behållningen ligger i bra oneliners" skriver Hannes Dükler.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

För femton år sedan kom den första filmen baserad på Helen Fieldings romankaraktär Bridget Jones som i sin tur föddes i Fieldings The Independent-krönikor på nittiotalet.

Då var Bridget en trettionåntingsingel i London på jakt efter någon som kunde ta henne ur ensamlivsförbannelsen, även om hon i sann Working Title-anda (produktionsbolaget som även gjorde likaledes puttriga Love Actually, Notting Hill och Fyra bröllop och en begravning) hade ett sånt där härligt familjesurrogatkompisgäng som man vill ömsom kräkas på, ömsom bittert önska att man var begåvad med.

Den gången slutade det i en öm kyss med Colin Firths Mark Darcy och när vi nu återser Bridget (låt oss förtränga den tramsiga På spaning med Bridget Jones från 2004) ska hon precis fylla 43, i övrigt är det mesta sig likt bortsett från att det kedjerökande kompisgänget nu är stadgat. Bridget jobbar på tv som producent för ett aktualitetprogram lett av vänninan Miranda, är återigen singel och har alldeles för lite sex, något som Miranda tänker råda bot på genom att dra med Bridget på Glastonburyfestivalen. Där hamnar hon i tält med amerikanske matchmakingmogulen Jack Quant (Patrick Dempsey) och efter att kort därpå även fått till det med gamle Darcy (som hunnit gifta sig och inleda skilsmässa) visar det sig att de där ekologiska, delfinvänliga kondomerna som Bridget äntligen fått användning för inte riktigt fyllde sitt egentliga syfte.

ANNONS

Den främsta behållningen ligger i bra oneliners, välspelat ner i birollerna (Jim Broadbent och Gemma Jones återses som Bridgets föräldrar) och ett antal välfunna zeitgeistobservationer, som ett gäng skäggiga tv-assistenthipsters med konstigt hår.

ANNONS