Birdman.
Birdman.

Birdman

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Han har aldrig varit känd som någon större lustigkurre, Iñárritu – något han visade ytterligare prov på när han medverkade i SVT-serien Bergmans Video och härom året besökte Ingmar Bergmans hem på Fårö där han ömt smekte en tall med orden ”Om filmkonsten vore en religion, skulle det här vara som Mecka eller Vatikanen” och andäktigt slog sig ner i Bergmans fåtölj för att efter en stunds tystnad säga att ”det väcker starka känslor, mycket starka” (samtidigt som Lars von Trier från sitt skrivbord hemma i Filmbyen påpekade att ”Bergman satt säkert och onanerade som en galning i sitt ”kloster” på Fårö, i sitt fantastiska bibliotek och sin hemmabio, i det svenska kulturlivets maktcentrum!”), men Birdman är något helt annat än den Iñárritu vi är vana vid, borta är både gravallvaret och greppet från hans tre första filmer med ett antal parallella öden som genom slumpen vävs samman… i ett enda kontinuum, en enda synbar tagning utan paus (om än viss fejk), utan punkt och vila, ett enda flöde med Emmanuel Luzbekis (Gravity) nerviga, rastlösa kamera likt en småfågel som från fyrtiofjärde gatan förirrat sig in på scenen, i teaterkorridorerna och logerna på Broadways St James Theatre, upp i ansiktet på skådespelaren Riggan Thomson (Keaton) som efter en nittiotalskarriär som superhjälten Birdman i tre filmer tackade nej till en fjärde till priset av att strålkastarljuset riktades om (ungefär som Keatons egen erfarenhet efter sina två Batman-filmer) nu belånat sitt hem i Malibu för att regissera och spela i en egen adaption av Raymond Carvers novell What we talk about when we talk about love och därigenom förhoppningsvis slippa att ständigt associeras med det brottsbekämpande fjäderfäet (någon genuin kärlek till teatertiljorna verkar inte finnas) samtidigt som Riggan har sitt eget ständiga självtvivel att brottas med i form av en inre Birdman-spökröst – som ömsom vårdar Riggans sköra ego, ömsom pulvriserar detsamma – samt medarbetare i form av bland andra den plötsligt inhoppande, manipulativa stjärnan Mike Shiner (Norton), en producent (ovanligt nedtonade Galifianakis) och en dotter (Stone) nyss utskriven från rehab och nu anställd som pappas assistent (som inte förlåtit honom för dennes frånvaro under uppväxten) samtidigt som premiären närmar sig och som om det inte var nog meddelar en kritikerdrake Riggan att hon redan på förhand beslutat såga föreställningen då han ”inte är skådespelare, bara kändis” (filmens fånigaste scen, som om en aktad kritiker skulle våga yppa en sådan arbetsmetod inför den som ska nagelfaras), alltmedan kameran alltså ständigt far runt, svävar fritt, nosar sig fram, flyter omkring till tonerna av Antonio Sanchez hetsiga jazztrummor, en kamera som utser sig själv till denna existentiella svarta komedis centralgestalt vid sidan om Riggan så till den grad att de övertydligt formulerade frågorna om vad man bör vara beredd att offra för framgång och berömmelse lyckligtvis hamnar något i skymundan innan det hela utmynnar i en magisk realism som både fungerar (som greppet att – trots den obrutna tagningen – låta veckor passera) och inte gör det (leviteranden och specialeffekter à la Walter Mitty) och där man aldrig egentligen engagerar sig i huruvida det kommer att gå vägen för Riggan eller inte men där det inte råder något tvivel om att Michael Keaton aldrig mer behöver dras med Bruce Wayne-tråkningar under sin med rätta återuppväckta karriär.

ANNONS

.

Titta också på:

Med tio cents på fickan (Sullivan’s travels, Preston Sturges, 1941)

Föraktet (Le mépris, Jean-Luc Godard, 1963)

Premiärkvällen (Opening night, John Cassavetes, 1977)

ANNONS