Det var fruktansvärda tavlor som Margaret Keane målade och värst av dem alla var den gigantiska Tomorrow Forever tänkt att pryda en vägg i en av paviljongerna på världsutställningen 1964 – ett hundratal otäcka barn som kom vandrande bortifrån horisonten, stirrandes med sina enorma, sinnessjuka ögon. Dock satte konstkritikern John Canaday stopp för det hela som den stora motståndare till det Walter Keanska konstnärskapet han var. Det var nämligen maken Walter som utgav sig för att vara konstnären bakom verken, motiverat inför hustrun med att folk inte var intresserade av ”kvinnokonst”.
Hon förpassades istället till hemmets ateljé där hon på löpande band i hemlighet målade de storögda, kitschiga barnen som blev en framgång utan motstycke och såldes för stora belopp till hollywoodstjärnor som Joan Crawford och Jerry Lewis men även i form av affischer och vykort till den stora amerikanska massan. Först på sjuttiotalet avslöjade hon för en hel värld sanningen bakom makens enorma lurendrejeri.
Tim Burtons fascination för Margaret Keanes måleri (Sally i The nightmare before christmas bar till exempel tydliga keanedrag) och den bisarra berättelsen bakom en av konstvärldens största bluffar har blivit hans kanske mest o-burtonska film hittills där hemmafrun Margaret motarbetas i ett patriarkiskt femtio- och sextiotalsamerika.
Välspelat av Amy Adams i rollen som Margaret och med en underhållande om än emellanåt överspelad, aningen felcastad Christoph Waltz som maken i en fascinerande historia om mytomanen som kallade sig ”Amerikas Gauguin” trots att han inte kunde dra ett penselstreck.
.
Läs också: Veckans filmer 6 mars
