Regissörerna Tal Granit och Sharon Maymon har gett sig på den otacksamma uppgiften att göra en film om dödshjälp. Dessutom med vad som ändå får ses vara ett starkt moraliskt ställningstagande i frågan. Det i sig utgör förstås inte något problem för Avskedsfesten. Mer bråkigt blir det att produktionen valt att göra filmen till något av en komedi, utan att lyckas särskilt bra.
Stundom känns Avskedsfesten som två filmer som skiftar in och ut i varandra. En om en prillig uppfinnare som tillsammans med sina vänner på ålderdomshemmet uppfinner en dödshjälpsmaskin för att hjälpa en dödssjuk vän från livet. Något som resulterar i problem och märkligheter då vetskapen om maskinen snart blir känd för fler av hemmets boende. Den andra filmen är en djupt allvarsam historia om att samma uppfinnares älskade håller på att försvinna i demens.
De här två halvorna hjälper inte varandra så mycket som de tynger ner varandra. Speciellt humorn som är olika varianter av klassiska standardskämt fast med det lite nedsättande temat söta, infantila gamla människor. Dramabiten fungerar då betydligt bättre.
Den äldre skådespelarensemblen är skicklig rakt igenom och tillåts agera både verbalt som fysiskt. Ze’ev Revach som är en gigant inom den insomnade Israeliska filmgenren bourekas, en slags folkiga komedimelodramer som var populära på 60 och 70-talet, visar upp en överraskande kontroll över känsloregistret.
Tyvärr hjälper inte bra skådespelare och enskilda fungerade scener en film som svajar i grunden.
