Michelle rafsar ihop sina tillhörigheter och lämnar sin make men kör i Louisinanatten av vägen och voltar med bilen ner i en ravin. När Michelle vaknar ur sin medvetslöshet befinner hon sig i ett fönsterlöst rum med dropp kopplat till armen och ena benet fastkedjat i väggen.
In kliver Howard som påstår sig ha hittat Michelle i bilvraket och räddat livet på henne genom att föra henne till den underjordiska bunker han byggt i händelse någon form av katastroftillstånd blir ett faktum.
Och det är enligt honom vad som skett; huruvida det är ryssen eller marsianer vet han dock inte, bara att luften är förgiftad och att de tre i bunkern - han, Michelle och Emmett, en ung kille som hjälpt till att bygga bunkern - troligen är de sista människorna på jorden.
I detta kammarspel till psykologisk thriller (som har mikroskopiskt lite med found footage-skräckisen Cloverfield att göra) pendlar Michelle och Emmett mellan huruvida den extremt labila (tänk Walter Sobchak i kubik) preppern Howard ska bedömas vara en fullständig galning eller om det faktiskt finns någon sanning i vad han säger.
Vad pågår egentligen där ovanför och kan det vara värre än tillvaron i den mysinredda bunker han låst in dem i?
John Goodmans Howard är utomordentligt svåravläslig, Mary Elizabeth Winstead gör ett intelligent, o-stereotypt kidnappningsoffer och humorn är välavvägd utan att pendla över mot den i genren alltför vanligt förekommande självmedvetna metasorten.
Men man kunde gott ha dragit ut på ovissheten om vad som pågår – eller inte pågår – där ute i det fria lite längre.
