Ärlig skildring av Mapplethorpe

"En ärlig och inte alltför glorifierande skildring av ett konstnärsliv", skriver Hannes Dükler om filmen om Robert Mapplethorpe.

ANNONS
|

Trots att han började fotografera först i tjugoårsålden hann Robert Mapplethorpe nå enorma framgångar innan han gick bort i aids endast 42 år gammal.

Efter en katolsk uppväxt i Queens ägnade sig Mapplethorpe åt konststudier där fotograferandet snart tog allt större utrymme. Utöver artister och konstnärer började han på sjuttiotalet även fotografera de homosexuella män som rörde sig kring New Yorks BDSM-scen. Bilder som oftast var tekniskt fulländade men av många mindre frisinnade ansågs vara så obscena att de borde förbjudas.

I intervjuer med människorna som omgav honom - modeller, älskare, artister (dock inga med Patti Smith som han levde ihop med under flera år, annat än i arkivljudform) - framträder bilden av en man som inte bara levde för sitt arbete och hade skyhöga ambitioner - han var dessutom ett rejält praktarsle. ”För att få vara en del av Roberts värld behövde man vara rik, berömd eller kunna erbjuda sex”, säger en av de intervjuade. Yngre brodern Edward beskriver hur han först anlitades som assistent men, när han själv började röna smärre framgångar som fotograf, avkrävdes att byta efternamn för att inte ”åka snålskjuts” på broderns karriär.

ANNONS

En ärlig och inte alltför glorifierande skildring av ett konstnärsliv där de återkommande inslagen med curatorerna på Getty Research Institute som har hand om Mapplethorpes enorma kvarlåtenskap i sammanhanget blir närmast parodiska. Hur de med tunna skyddshandskar varsamt bläddrar bland perfekt ljussatta fistningar och avsugningar för att stanna till vid ”Mapplethorpe and Bullwhip” föreställande konstnären med en oxpiska uppkörd i stjärten där någon tolkar den med att ”bilden förbinder konstnären med betraktaren genom att piskan fortsätter utanför bilden”…

ANNONS