Berättelsen – tiden, sommaren – flyter fram. Det är något stillastående över Felicia Stenroths andra roman och även över tillståndet i den. Ett sommarlov kan kännas oändligt på så många vis.
För tre år sedan var Stenroth en blott 22-årig debutant. Sedan dess har hon gått utbildningen Litterär gestaltning i Göteborg och kanske märks det.
Femtonåriga Ebba bor i pojkvännens lägenhet i en liten ort där fabriken nästan lagts ner. Fast egentligen är hon bara där för att hon inte bor hemma på landet. Kusinen Edith besöker över sommaren, på semester från något slags tvångsboende. Två världar möts. Ögonblicken upplevs som sporadiska men gången är kronologisk. Ebba iakttar men känner inte. Eller vågar inte låta sig själv känna efter.
Tomheten ekar: en oälskad hund som hela tiden behöver rastas men aldrig beskrivs. En mamma som inte finns. En pojkvän med smutsiga kläder och ostädad lägenhet som försvinner till Norge för att tjäna pengar. Kusinen som är som en syster men som inte mår bra. En pappa som inte är pappa utan bara Frank och en småskurk. Flugorna överallt i hans hus – det blir så när man bor nära djuren, rationaliserar Ebba.
Sommarens dagar radar upp sig utan innehåll. Att gå barfota för att härda fötterna. Klappa hästarna i hagen. Försöka hindra Edit från att skära sig i låren. Stjäla skvallertidningar från parkeringen bakom affären. Färga håret med kamomill. Disken radar upp sig i högar, pengarna tar slut. Någon köper ut.
Tröstlösheten dominerar. Ungdomarna, sommarbarnen, är övergivna av föräldrarna – och liksom föräldrarna även svikna av samhället. Undertonen är vagt hotfull, obehaglig. Det finns en lealöshet som inte leder framåt, vare sig i livet eller i läsningen. Ebba bara fortsätter att vara. Är det ett aktivt ställningstagande eller har hon gett upp innan hon ens försökte?
Stenroth tecknar välfångat och känsligt dagens Sverige, tonårstid och odefinierad hopplöshet. Ändå blir det distanserade bilder som inte angår mig – även om de borde göra det.
