Förräderi i krigets skugga

Pistolen hette m/07 och laddades med 9 mm-ammunition.

Fram till 1940 tillverkade Husqvarna AB hela 94 000 av denna automatpistol i Sverige, på licens från amerikanska John Browning. Men för att få veta exakt hur pistolen hanterades begav sig författaren Ola Larsmo till vapenlagren på Armémuseum. Han lärde sig plocka isär den, plocka ihop den, hantera den.

Vapnet. En ofrånkomlig del av varje spionroman.

– En historiker jag talade med använde ordet ”tidssläpp” – att man efter att ha sänkt ned sig i historiskt material nästan kan framkalla dåtiden. Hur smakar surrogatkaffe? Efter att ha prövat vet jag. Det smakar bränt papper. Man måste påminna sig att romanen är fiktion. Om jag lyckas får jag med mig läsaren i tidsresan.

Ola Larsmos fysik gör ett kompakt intryck. Hans ögon påminner om ekorrens – nyfikna, humoristiska och seende. Barnsliga, vilket förstärks av att Larsmo har lika lätt för fnissighet som allvar. Efter fyra långa års arbete kommer spionromanen Förrädare, om den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget.

– Det är skillnad på historiska romaner som är kostymdramer och de som handlar om vad historien är, vad den gör med oss. Vissa berättelser i det förflutna skildrar vår egen tid. Om det vi vill glömma. Förrädare vill vara en sådan roman. Den beskriver hur flytande Sverige var under andra världskriget – moraliskt, ideologiskt, politiskt.

Romanen försöker visa hur svår – eller omöjlig – Sveriges situation var.

– Kunde vi ha gjort annorlunda val, utifrån vår nutida kunskap om händelseförloppet? Kunde man låta bli att svika i en sådan komplex situation? Vi sitter ju med ett facit som inte fanns då.

Poängen är att det inte fanns ”ett” Sverige 1939-1945 utan flera olika, påpekar Larsmo.

– Landet var ett ideologiskt slagfält! Det var djupt splittrat, en spricka som gick rätt in i statsapparaten. En av de strider som pågick gällde demokratin. Min bok handlar om den svenska underrättelsetjänsten och klyftan fanns där också, till och med mellan de personer som delade skrivbord.

Det finns två typer av författare av historiska böcker. Dels de som stryker medhårs, som bekräftar det vi vill höra – särskilt angående de stora nationalistiska berättelserna och hjältarna. Sedan finns författare som Ola Larsmo. Författare vars verk skaver, oroar, petar på sårskorpor – och som inte återger Den Enda Sanningen. Som inte säljer massupplagor. Ola Larsmo väljer att skriva om spioner, en bred genre där James Bond samsas med John Le Carrés sofistikerade arkitektur av intriger.

– Spioner har flera egenskaper som gör dem till bra romanfigurer. Psykologiskt är de intressanta eftersom man kan undersöka hur en människa påverkas av att ständigt ljuga – och till sist ofta inte veta vad man stod för från början. Ett faktum som drabbar oss alla i stort och i smått, men hos spionen blir det tillspetsat. Dessutom finns alltid spionen mitt i tidens stora konflikter. De är alltid på plats när det händer omvälvande saker, som exempelvis ett världskrig.

Under andra världskriget var Sverige en spioncentral, ett neutralt ingenmansland där de allierade samsades, konfronterades och stred med axelmakterna på spionens typiskt lågintensiva sätt. Mitt i detta möter vi de svenska aktörerna i Förrädare – framför allt en ung svensk underrättelseagent. Scenerna växlar mellan inbördeskrigets Finland 1918 och olika delar av Sverige. Göteborg har en huvudroll.

– Den svenska underrättelsetjänsten hette C-byrån och deras kontor i Göteborg maskerades som museum. Först stadsmuseet och sedan Röhsska museet. Det passade bra eftersom underrättelsetjänsten ville rekrytera unga akademiker. Det spelade ingen roll om de exempelvis var konstvetare. Då fungerade Röhsska museet bra. Dessutom stod underrättelsetjänsten i Göteborg i viss opposition mot kollegerna i Stockholm, som de ansåg vara för tysklandsvänliga. Sådant var viktigt då Göteborg blev frontavsnitt i kriget mellan Tyskland och Storbritannien, när kvarstadsbåtarna seglade. Dessutom stöttade underrättelsetjänsten i Göteborg den norska motståndsrörelsen – de var ”the good guys” på C-byrån.

Tidigare har Ola Larsmo skrivit en fackbok om Sverige och den moraliskt komplicerade tiden under första halvan om 1900-talet – Djävulssonaten – om antisemitism i Sverige 1939. Nu blev det en roman.

– Skönlitteraturen kan bli en sorts historisk forskning. Vi tycker oss idag ha facit, veta vad som ”egentligen” hände. Men vad kunde du veta och göra i ett givet historiskt ögonblick? Vad visste du om din värld? Vilka handlingsmöjligheter hade du? Författaren blir en arkeolog, som går ner i de döda människorna. Romanförfattaren kan börja där forskaren måste stanna.

Henrik Arnstad