Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

jbj7WDgoFcFpzuqbKWVDaDr-lOM.jpg
Död berättare. Berättaren i Sara Stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis är Kristina, en styckmördad tvåbarnsmor, heroinist och prostituerad. Svävande över jorden, som ett spöke eller en ängel blickar hon tillbaka på sitt liv. Bild: Irmelie Krekin

Förenklat om kvinnomord

Sara Stridsberg tillhör våra mest hyllade författare. Med ett stort feministiskt och litterärt patos har hon tidigare skrivit om Valerie Solanas och Lolitafiguren. I hennes femte roman Kärlekens Antarktis för en styckmördad kvinna ordet. Mikaela Blomqvist har läst och funderar över utvecklingen i författarskap.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Prosa

Kärlekens Antarktis

Sara Stridsberg

Albert Bonniers förlag

Vad händer med den svenska romanen? Sara Stridsberg är inte den enda författare som får mig att undra över det. Tvärtom, utvecklingen i hennes författarskap verkar typisk: vår tid premierar det enkla och det märks även på skönlitteraturen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är fjorton år sedan Stridsberg debuterade med romanen Happy Sally, om simmerskan Sally Bauer. Därefter har hon förutom en rad pjäser, vilka alla tål att läsas, skrivit ytterligare tre romaner. I Drömfakulteten från 2006 framträder Valerie Solanas, den kvinna som 1968 sköt Andy Warhol, i fritt fantiserad helfigur. Stridsbergs sympati ligger tydligt med Solanas vars kraftfulla och roliga SCUM-manifest får eka genom sidorna.

LÄS MER: Sara Stridsberg ger sig hän åt vansinnesrytmen

Stridsbergs mest otäcka och formfulländade roman kom fyra år senare, Darling River där Vladimir Nabokovs Lolita ges en ny röst. Men boken är inte någon enkel omtolkning. Istället skriver Stridsberg fram den incestuösa stämningen, begäret efter den unga flickan och ensamheten via fyra berättelser som får löpa omlott och spegla varandra: en man som förälskar sig i en schimpans på ett zoo, en förvuxen flicka som lever fast i sin fars grepp, en gravid Lolita på väg mot sin död och en mor som mest är intresserad av att resa runt och fotografera. Förra romanen Beckomberga (utgiven 2014), centrerad kring det gamla mentalsjukhuset och dess patienter, innebar däremot ett steg bakåt i författarskapet. Berättelsens linjer är här mindre komplexa, uttrycket mer avskalat och anonymt.

Och Stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis är än mer förenklad. Boken utgörs av en rak och okomplicerad berättelse, full av så många satsradningar att tanken på ljudbok ständigt gör sig påmind. Berättare är Kristina, en styckmördad tvåbarnsmor, heroinist och prostituerad. Svävande över jorden, som ett spöke eller en ängel blickar hon tillbaka på sitt liv samtidigt som hon nyfiket följer sina anhöriga. Det är hennes mor Raksha och far Ivan som sedan många år lever åtskilda men fortfarande famlar efter varandra, hennes barn Solveig och Valle som omhändertogs redan när hon levde, och hennes make Shane.

I8fyymyXvJXeaJQpYSRDMQ8S5_I.jpg
Roman med ärende. Med Kärlekens Antarktis vill Sara Stridsberg sätta ljus på vår konsumtion av lemlästade kvinnors kroppar, där uppstyckade kvinnolik i TV-deckare utgör det tydligaste exemplet, skriver Mikaela Blomqvist.. Bild: Irmelie Krekin

Men trots att läsaren befinner sig i huvudet på romanens berättare verkar Stridsberg inte eftersträva någon trovärdig psykologisk gestaltning av en ung, missbrukande människa. Den hetsiga smärtan i Kristinas liv beskrivs men kommer aldrig till språkligt uttryck. Hennes berättarröst är påfallande lugn och neutral, eftersinnad och allvetande tack vare döden. De få förklaringar som ges har alla drag av kliché. Idén om den ljuvliga jungfrusilen återkommer ständigt, liksom hur Kristinas lillebror drunknade i ån när de båda var barn och hon skulle vakta honom.

LÄS MER: Mikaela Blomqvist recenserar Beckomberga – ode till min familj

Tonen är sentimental, temat är makabert och berättelsen är strösslad med förmenta insikter kring livet och döden. Hela livet var lite som ”en stor fest där ingen av oss egentligen kände någon” resonerar Kristina. Hälften av bokens många liknelser är slitna (Kristina har ”knäckts som en förtorkad gren”), andra hälften verkar mest illa valda och effektsökande (Vättern är som ”ett jättelikt vattenfyllt kön”). Det hela är kort sagt ganska billigt. Än värre är att Kristina genom romanen om och om igen envisas med att detaljerat berätta om sitt mord: hur hon stryps, våldtas, styckas, halshuggs och gröps ur av en man som hon kallar ”jägaren”.

I intervjuer talar Stridsberg om vår konsumtion av lemlästade kvinnors kroppar, där alla uppstyckade kvinnolik i TV-deckare utgör det tydligaste exemplet. Men även om det inte finns några tvivel om var Stridsbergs sympati ligger blir även hennes bok, författad på lättsmält bloggprosa som den är, del i denna konsumtion. Det är också svårt att begripa varför Stridsberg lånar så många detaljer till sin berättelse från mordet på Catrine da Costa. Något som hennes avslutande insisterande på att bokens alla eventuella likheter med verkligheten inte har ”att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen” knappast ändrar på.

Möjligen finner vi här ändå en förklaring till romanens direkta tilltal. Kärlekens Antarktis är en roman med ett ärende. Den vill nå ut med något viktigt, och då helst till en bred publik. Det förklarar säkert också dess form, dess idoga försök att kommunicera med läsaren, att göra allt tydligt och ja i förlängningen… dumt. För problemet är förstås att skönlitteratur inte fungerar som debattartiklar. Det klara behöver inte vara det som säger mest. Tvärtom blir en roman som oreflekterat använder ett utnött språk och ett utnött berättande betydelsefattig och tom, hur angeläget dess ämne nu än är. Och jo, en dum roman blir säkert läst av fler. Men den når inte fram till någon människa.

Mest läst