Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Skövlad regnskog. Bilden från 2009 visar ett avskogat område nära Nove Progresso i södra Brasilien. Bild: Andre Penner

För kort om klimatförändringarna

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har samlat 33 av sina texter om klimatet i en bok. Mats Kolmisoppi läser om ett angeläget ämne som hade vunnit på fördjupning bortom kulturkrönikan.

Sakprosa

Björn Wiman

Sent på jorden

33 tankar om världens största nyhet

Atlantis

Torka, översvämningar och bränder intensifieras runt hela jorden. Om mänskligheten ska ha en chans att överleva är det hög tid att vi avgiftar oss från fossila bränslen. Varför görs då så lite för att bromsa klimatförändringarna?

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har sedan flera år varit en tydlig röst i den svenska klimatdebatten. I text efter text har han försökt göra forskarnas rön begripliga på ett existentiellt plan, inte minst genom att vända sig till konsten och litteraturen. Nu har han samlat 33 av sina krönikor i en bok med den Gunnar Ekelöfskt klingande titeln Sent på jorden. Och anledningen är begriplig.

LÄS MER: Personligt om klimatförändringarna

Ett av problemen med klimatförändringarna är ju att de är svåra att införliva i berättelsen om det egna livet. Vi läser en artikel, förfasas över att Brasiliens nyvalde president är en högerextrem klimatförnekare vars politik kommer att skövla människoliv likväl som regnskog, sedan bokar vi i bästa fall en tågresa till semesterdestinationen som kompensation.

Men tänk om alla varningar kring det som Wiman kallar för världens genom tiderna största nyhet faktiskt ger effekt? Om varningskören kan påverka beslutsfattare och individer är det naturligtvis rationellt och bra att återutge krönikorna i bokform.

Eller?

Nja, det mest rationella upplysningsprojektet vore naturligtvis om Wiman istället använde sina krönikor som underlag till en fördjupande artikelserie eller essäbok som inte drogs med kulturkrönikans begränsningar.

Efter bara ett tiotal sidor står det nämligen brutalt tydligt att krönikan, lyft ur sitt sammanhang, är ett trubbigt verktyg för kunskapsproduktion och opinionsbildning.

Framförallt för att den återkommande metoden avslöjas och lyser igenom.

Wiman tar ett aktuellt case från veckan som gått, säg en reklambild för beständig fasadfärg i reklambladet Villaliv, juxtapositionerar med en utställning på Fotografiska där han ser allegorier kring människans utsatta position i tillvaron, korskopplar med ärkebiskopens Sommar i P1, lägger till ett tänkvärt citat av en miljöforskare som i stället för ”miljö” vill tala om ”naturlig värld”, återvänder till inledningens reklambild och knyter ihop säcken genom att konstatera att vi bör möta världen som ”medborgare” snarare än ”villaägare”.

LÄS MER: När naturen slår tillbaka krävs hårda insikter

Som läsare nickar jag erkännande åt en skribent som med espri har fångat samtidsmänniskans villkor och håller förnumstigt med om den självklara slutsatsen: jo, jag är hellre medborgare än villaägare. Så sant som det är sagt. Men så mycket klokare när det gäller klimatförändringarna har jag inte blivit. Särskilt inte eftersom det genast är dags för nästa krönika. Den här gången med en undergångsprofet ur ett Tintinalbum som bollplank för ett resonemang som utmynnar i en appell för ingenting mindre än en ”ny upplysning”.

En ny upplysning! Det låter superspännande. Vad innebär det? Hur skulle en radikal tro på förnuftet hjälpa till att stoppa klimatförändringarna?

Ingen vet, för skribenten har nyss skickat texten till redigerarna.

Häri ligger problemets kärna i ”Sent på jorden”. Som krönikor funkar texterna utmärkt, de manar till eftertanke och uppmanar till förändring. Men när den ena memento moriuppmaningen efter den andra nyttjar kortformens snygga avrundningsestetik blir resultatet en ofrivillig hyllning till det kortsiktiga tänkande som syftet var att kritisera.

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.. Bild: Sofia Runarsdotter

Nu delar jag Björn Wimans oro. Jag håller med om i stort sett det mesta som han skriver eftersom han ger uttryck för den goda humanismens minsta gemensamma nämnare – men Wiman hade tjänat på att förlänga och konkretisera sina resonemang. Flera gånger berörs till exempel pengarnas makt och betydelse i klimatarbetet. Wiman menar att det måste finnas en balans mellan marknad och styrning om vi som art ska lyckas med framtidens utmaningar. Det är svårt att inte hålla med. Frågan är bara hur den där balansen ska se ut? Ska kapitalet straffbeskattas? Flyget förbjudas? Eller ska näringslivet ges friare tyglar? Se där ett par politiska frågor som det är nödvändigt att vara oense om, om vi på allvar ska vara medborgare.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.