1971 gjorde John Lennon Imagine . Då var det ännu utopiernas tid. Lennon drömmer om en värld som alla delar, där varken girighet eller hunger råder. Inget helvete under oss, sjunger han, och ovan bara klar himmel. Imagine!
På videon sitter han vid en vit flygel i ett vitt rum och Yoko Ono öppnar rummets franska fönster. Utanför grönskar trädgården.
Björn Runges uppsättning Fåglarna av den irländske dramatikern Conor McPherson efter Daphne Du Mauriers novell är som en replik i dystrare tider till Lennons kärleksbudskap. Nu är helvetet över oss.
I Nya Studions vita scenrum finns både flygeln och de franska fönstren. Men när de öppnas vet vi att där utanför är död och naturens hämnd och fåglarna dödsbringande missiler som i Hitchcocks film. Runge och scenografen Peter Lundquist leker, tänker jag, med de associationerna som i en blinkning till publiken. You may say I’m a dreamer, sjöng Lennon den gången för 40 år sedan.
Pjäsen är ganska kraftigt bantad av Runge och, får man anta, dramaturgen Lucas Svensson. Man kan säga att en del svallkött i McPhersons stycke är borta och hans episka framställning har blivit effektivare situationsbestämd och dramatisk i ett vackert flöde av rytmiska bildväxlingar. Scenerierna skär genom det stängda rummet med rent koreografisk obesvärad precision. Scenspråket är mycket vackert.
Tre människor har barrikaderat sig i ett rum. I taket projiceras fladdrande skuggor av fågelvingar och på avstånd hörs av och till fågelläten. Det slutna rummets dramatik är en urscen i den moderna teatern. Strindberg visste att använda den. Och lärde publiken att ett sådant slutet rum kommer att öppnas för en inkräktare eller en främling. Jon Fosse och Lars Norén arbetar med samma slags klaustrofobiska konstruktion. Här är det människor på flykt undan ett namnlöst hot, en civilisationens katastrof.
Ingen som ser föreställningen kan låta bli att dubbelexponera andra i medierna nu aktuella bilder. Det kan man paradoxalt nog tycka är ett visst problem med uppsättningen. För inget är just nu mer påträngande än tsunami och Fukushima. Teatern kan inte tävla med den verkligheten.
Men det problemet är också det enda i denna uppsättning. Björn Runges iscensättning har en visuell kraft och koncentration som ger de yttre förutsättningarna för det beundransvärda spelet mellan de tre som avbryts för en stund av en fjärde.
Alexandra Zetterberg är glädjande nog tillbaka på Stadsteaterscenen. Klädd i svart och jagad av inre demoner ger hon sitt gestalt en rent magisk ensamhet. Nina Zanjani visar som den unga sjaviga flickan än en gång vilken tajming i replik och rörelse hon är mäktig och Johan Gry gör en gripande studie i havererad manlighet. I en kort scen stiger en annan överlevande in i rummet och söker närhet. Han lämnar det med oförrättat ärende; Mattias Nordkvist är på nytt en minimalistisk mästare på scenen. Hans kontrollerade desperation fångar.
Fåglarna är en stor seger i det lilla teaterformatet. I Max Mitles vackra ljussättning dröjer sig föreställningen kvar som en lysande efterbild.
