Man kan tycka att en mulen stad som Göteborg främst borde ha gett upphov till och vara känd för en melankolisk och dov konst och inte de euforiska och färgstarka målningar som Göteborgskoloristerna skapade från 1930-talet och framåt. Men kanske är motsättningen inte så märklig i alla fall, utan snarare förklarlig; de sprudlande målningarna kan ha fungerat som ett slags verklighetsflykt; ljusglimtar som behövs när allt är grått och rått.
25 konstnärskap
I utställningen Med kärlek till färgen – möt Göteborgskoloristerna, som nu kan ses i Bohusläns museums konsthall, visas inte enbart verk av den konstnärskvartett som ständigt har fått representera rörelsen, det vill säga Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivan Ivarson. Många känner säkerligen inte till att flera av konstnärerna som brukar sammankopplas med begreppet Göteborgskolorism i själva verket var kvinnor, då de arbeten som oftast visas i historieböcker eller i utställningssammanhang är skapade av manliga konstnärer. I denna utställning får vi stifta bekantskap med tjugofem konstnärskap, däribland många kvinnliga. Det är en tämligen energiinjicerande upplevelse, något jag inte alls hade väntat mig av en utställning med ett sådant populärt och sönderkramat tema.
Göteborgskoloristerna var inte en sammansvetsad samling utan centrerades istället kring de olika personernas hängivenhet till färgens förförande kvaliteter. Samtliga var studenter vid Valands målarskola åren 1920-1929 och hade Tor Bjurström som lärare, vilken hade stort inflytande på elevernas konstnärliga utveckling.
Stenungsön en viktig plats
Västkustens karga klippor, salta vatten och bryggor blev vanligt förekommande motiv i deras antingen luftiga eller hetsigt vibrerande verk. Slussen på Orust och i synnerhet Stenungsön blev betydelsefulla tillhåll för flera av konstnärerna. Ivan Ivarson och hans hustru Märta Taube-Ivarsson, som också var konstnär, fick tillgång till en stuga på den senare ön under slutet av 1920-talet, och platsen fick därefter inte bara stor betydelse för det gifta paret utan likaså för många av konstnärerna i bekantskapskretsen.
Ett hundratal målningar i olika tekniker – främst olja – har hängts relativt tätt på väggarna. Systrarna Märta Taube-Ivarssons och Karin Parrows verk är rikligt representerade och av dessa är det framförallt den senares målningar jag fastnar för. Att Parrow inte har nått större ryktbarhet är synd men inte förvånande, med tanke på historieskrivningens sedvanliga negligering av skapande kvinnor. I mitt tycke är hennes produktion lika stark som flera av de mer upphöjda männens verk och kännetecknas av en vass inlevelseförmåga och direkthet. Hennes skissartade oljemålning Gosse (1932), där den porträtterades ilsket rödblossande kinder och förmodligen turbulenta inre bryter av mot en i övrigt fastfrusen och försynt pose, är en av favoriterna i utställningen.
Sprakande skildringar
Inge Schiöler är och förblir en fantastisk konstnär. Det spelar ingen roll att hans målningar skapades för snart ett sekel sedan och skildrar motiv som är ganska basala; de är så desperata att det känns som de var gjorda igår. Hans liv var inte lätt och kantades av psykisk ohälsa, något man nästan kan förnimma i hans infernaliskt sprakande skildringar av stränder, klippor och människor. Färgerna har ingen reson: de skjuter ut likt projektiler från dukarna.
Därutöver presenteras sevärda verk av Åke Göransson, Erling Ärlingsson, Inga Englund-Kihlman och Ragnar Sandberg, för att bara nämna några. En av de mest kända Göteborgskoloristerna var Ivan Ivarson, vars liv, liksom Schiölers, var turbulent. Han brottades med depressioner och alkoholism medan hans målningar ofta utmärks av gnistrande livsglädje, många av dem föreställer blommor.
Mytisk person
I en video av Pontus Hjortén kan man höra och se den före detta intendenten vid Göteborgs Konstmuseum – Håkan Wettre – prata om bland annat Ivarsons konstnärskap. Wettre berättar entusiastiskt om denne problematiske man, vars död fortfarande är höljt i dunkel: ingen vet med säkerhet vad som orsakade den. Ivarson framstår som en näst intill mytisk person och han avled i Frankrike när han endast var 39 år gammal. Göteborgskolorismen flankeras av flera fascinerande historier som denna och i kombination med de sevärda verken blir denna utställning mycket spännande.
