Ett tillåtande tempel för syndare och nollor

Som besökare kan man dansa med en varg, gå in i dödens sköte och sväva ut i universum. "It will end with stars", Djurbergs och Bergs debut i Virtual Reality-genren, är rörelse i konsten anno 2018, på samma gång läskigt som fantastiskt.

Som dataspelsnovis vinglar jag lite och vevar med armarna i stället för att stå still.

- Blev du illamående? frågar Nathalie Djurberg en stund senare och berättar att hon ibland blir det.

Det virtuella rummet är byggt utifrån hennes fysiska skulpturer som ligger på ett bord. Själv tycker hon att Hans Bergs elektroniska musik är avgörande, att den bestämmer själva platsen, här en mörk skog och som så ofta hos Nathalie Djurberg en arketypisk miljö.

- För mig är det viktigaste alltid vad som händer i en när man är där, vad känner man? Musiken sätter känslan för nästan allting.

Obruten mark

Virtual reality är ännu relativt obruten mark i konstvärlden vilket lockade henne.

- Det är fint med ett medium som är så lite använt, i det finns en väldig frihet, och så är det med animationerna också. När du läser konsthistoria läser du inte om animation, man behöver inte förhålla sig till en massa konsthistoria.

Ändå är det – omedvetet eller inte – precis vad hon gör. Curator Lena Essling placerar hennes valross bland museets surrealistikoner. Skulpturen kommer från en animerad film om en kvinna som syr in sig i det skadade djuret.

Nathalie Djurberg och Hans Berg är svensk konsts kanske starkast lysande duo på den internationella konstscenen, Moderna visar nu deras största utställning hittills och för många verk är det Sverigepremiär. "Experimentet" från Venedigbiennalen 2009 sätter tonen: på samma gång mörkt och groteskt som färgstarkt och humoristiskt. "En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft", enligt den utställningstitel som Nathalie Djurberg spontanformulerat själv. Med ett "Cheer up" på väggen välkomnar hon besökarna, ni är syndare och nollor men det här är ert tempel.

Kroppsdelar attackerar

I en grotta ligger en naken, deformerad kvinna som blir attackerad av sina egen kroppsdelar. Framför videoprojektionen står en förförisk jätteinstallation med köttiga blommor, alla gjorda i den 70 kvadratmeter stora lägenhet som de bodde i då. De hade blommor precis överallt.

- Vi kunde inte gå in i köket till slut, vi gjorde en gång fram till kylskåpet, säger Hans Berg.

Katten hade roligt.

- Det var psykos. Varje morgon när man vaknade låg den på en ny blomma, speciellt de stora blå var favoriterna, minns Natalie Djurberg som alltid jobbat hemma, även med "The Parade", en installation med 189 fåglar och tillhörande animationsfilmer som fram tills nu bara visats i USA.

Hon jobbade med dem i tre år. På kvällarna klippte hon fjädrar.

- Processen är otroligt viktig för mig, jag vill vara i det, det blir meditativt. Hela livet utspelas kring det. Efteråt blir det tomt, säger hon drar efter andan.

- Då är det otroligt skönt att bli av med det.

Starka känslor

Den inledande lyckan över själva idén slutar oftast i besvikelse över resultatet, berättar hon. Lika sant är att arbetet alltid kräver ett starkt känslomässigt engagemang. I den allra nyaste animationen, "Snake with a mouth sewn shut or This is a celebration" fick hon bitvis tvinga sig att stanna kvar i vissa känslolägen.

- Vi är alla väldigt lika, vi sover, äter, skiter, föds och dör. Ändå kan jag bara prata för mig. Och för mig handlar den här filmen om att det pågår ett felsökande i mig, det är egentligen en process av att gå igenom extremt mycket skam, smärta och rädsla, tills man blir arg och kan komma ut på andra sidan och inse "Herre Gud, det var inget fel på mig".