Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ett synnerligen snyggt bygge

    När Elena Ferrante nu avrundar sin romansvit utgör tidigare händelser och detaljer en knivskarp fond som upplösningen tryggt kan luta sig tillbaka emot. Hanna Jedvik läser sista delen om väninnorna Elena och Lila.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    roman
    Elena Ferrante
    Det förlorade barnet 
    Översättning: Johanna Hedenberg
    Norstedts
     

    Jordbävning, politik och Camorran. Kärlek, svartsjuka och galna mödrar. Och så vänskapen. Ständigt vänskapens band som slingrar sig fram som het lava genom Elena Ferrantes Neapelsvit om väninnorna Elena och Lila. När nu Ferrante, med sin fjärde roman, sätter punkt är ett episkt verk om vänskap och kvinnors roll i italiensk samtidshistoria till ända. Därmed även fulländat. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Den första romanen i denna kvartett var Min fantastiska väninna. Den lanserades 2011 i hemlandet Italien och kom i svensk översättning i mars 2016.  Sedan dess har mycket vatten runnit under Ferrantes broar. Både inom och utanför den italienska författarens litterära värld.

    Att Elena Ferrante är en pseudonym har gäckat kritiker, journalister och läsare sedan dag ett. När den italienske journalisten Clauido Gatti avslöjade att det är översättaren Anita Raja som står bakom pseudonymen Elena Ferrante utbröt vild debatt kring de etiska aspekterna av detta avslöjande. Inte minst då författaren troligen vill skydda det napolitanska samhälle som hon skildrar. Kanske också sig själv. Och, gissningsvis, vill låta verken tala för sig själva. Skälen att skriva under pseudonym är inte överdrivet många och handlar oftast om en handfull rimliga överväganden som en författare gör. 
    När nu den avslutande delen finns för läsning överskuggar dock verken spekulationerna runt författaren och dennas verklighet. Nu mindre än någonsin råder det någon tvekan om att fiktionen står stadigt på egna ben. Berättelsen om de båda begåvade och intelligenta väninnorna, som tog sin början i Neapels arbetarkvarter på femtiotalet har nu i slutet av Det förlorade barnet nått fram till Elenas ålderdom. 

    När Elena och Lila än en gång hittar tillbaka till varandra är det genom en djup samhörighet, som bottnar i den ensamhet och det utanförskap i Neapels hårda verklighet som en gång knöt dem samman i barndomen. När de skrev, jobbade hårt i skolan och blev lärarens favoriter. Tills deras världar skiljdes åt när Lila inte tilläts att läsa vidare, istället gifter sig ung och blir kvar i på barndomens gator. Med kontrollerande män och korrumperade vänskapsband. Elena studerar vid läroverk och universitet, blomstrar och gifter sig med den lärde professorn Pietro. Men ständigt gäckar den brinnande ungdomskärleken till författarsonen Nino. Hans laddade roll i de båda väninnornas liv gestaltas som mest ingående i del två, Hennes nya namn, när de alla tre tillbringar en sommar på semesterön Ischias. Av ”hälsoskäl” då Lila har uppvisat vissa tecken på vad man idag skulle kalla för depression eller psykisk ohälsa. 

    I del tre, Den som stannar, den som går hittar Elena tillbaka till Nino. Känslorna och passionen slår gnistor, och uppbrottet från maken är ett faktum. Och det är inget som sker ostraffat i åttiotalets Italien där även en välbärgad och högutbildad kvinna fortfarande är hårt kuvad av patriarkatet i form av make med familj. Omgivningens dom faller hårt mot den person av kvinnligt kön som väljer att bryta upp. Relationen med döttrarna slås i bitar och även Elenas känslokalla mor pucklar sin vana trogen på den vuxna dotter. ”Kom hit, det är jag som har fött dig och jag ska slå ihjäl dig.”, skriker hon medan örfilarna viner. 

    Efter drygt 1 700 sidor om Elena och Lila är det svårt att inte känna sig kvävd av kvinnors brist på handlingsutrymme och mäns överordning, i vad som framtår som ett medeltida Italien. Männens många kärleksaffärer och maktspel bara pågår medan kvinnorna blir berövade barn och heder när de endast nosar på vad som skulle kunna kallas för frigörelse. Och allt detta medan stora delar av den övriga västvärlden utforskar sexualitetens gränser, försöker hitta nya könsroller och ett friare sätt att leva.

    När Elena Ferrante nu avrundar sin romansvit utgör tidigare händelser och detaljer en knivskarp fond som upplösningen tryggt kan luta sig tillbaka emot. Understundom har jag i min läsning av de tre första romanerna upplevt att gestaltningen ibland förlorar sig i detaljer och sidospår. Det digra persongalleriet får namn och släktingar att dugga tätt och till viss del hämma berättarglädjen. I Det förlorade barnet får däremot allting sin förklaring. Utan de noggranna skildringarna som har föregått hade det som händer i slutet tett sig svårgripbart. 

    Elena, som numera är framgångsrik författare, beslutar sig för att flytta tillbaka till sina barndomskvarter för att skriva historien om Camorran, människorna som lever där och deras villkor. På så sätt vävs alla trådar samman och får sin förklaring. Men också konsekvenser. Nu knyts Elina och Lilas liv ihop igen och de båda väninnornas likheter och olikheter ställs på sin spets än en gång. Kanske för alltid. Den konkurrens och det systerskap som har varit kärnan i deras relation tar ytterligare ett kliv framåt när Elena bosätter sig i lägenheten ovanför Lilas. 

    Ferrante låter sig dock inte nöjas med detta. Istället lägger hon på ytterligare en tvist som lyfter romansviten till nya höjder. Återkommande genom de tre tidigare delarna har jag som läsare ställt mig frågande till vad kittet väninnorna emellan egentligen består av. Varför de inte bara går skilda vägar när de lever så olika liv och ständigt nöter på varandra. I Det förlorade barnet smälter snarare Elena och Lila samman. De blir närapå en och samma person. Genom hela livet har de båda kvinnorna varit spegelbilder av varandra. Lila är den som Elena hade blivit utan utbildning och Lila, som egentligen är den mest begåvade av dem, är den som får symbolisera klassamhällets och patriarkatets obarmhärtiga villkor för en kvinna som saknar handlingsutrymme och utbildning. Även om Lila genom åren fått komma till sin rätt även hon. 

    Tack vara sin skarpa hjärna ligger hon i framkant vad det gäller datorernas intåg och tillsammans med sin make bygger hon ett företag när it-boomen ännu är i sin linda. Dessutom kämpar hon för arbetsrätt och är drivande i fackliga frågor när hon jobbar i fabrik. På så vis tecknar Elena Ferrante nyanserade, komplexa och trovärdiga porträtt av de personer som vi lär känna genom deras liv. Inte minst blir det uppenbart hur central Lila är för Elenas skrivande och hur hon blir en motor inom såväl fiktionen som för den litterära gestaltningen. Berättarjaget utlovar i början av Det förlorade barnet att romanen ska handla om Lila och hennes försvinnande, som är utgångspunkten för hela romansviten. I själva verket utgör Lilas liv och öde endast en spegel i vilken Elenas öde får kropp och liv. Ett synnerligen snyggt bygge.