Det är lätt att läsa den amerikanska författaren Wallace Stegners (1909-1993) självbiografiskt baserade roman Vad jag bevarat, med kärlek. Romanen är elegisk, intellektuell och innerlig och erbjuder en berättelse om vänskap som är starkt berörande. Samtidigt är det en roman som får läsas med tidsfilter och överseende (om läsaren så vill och orkar).
I den allra första scenen vaknar Larry Morgan, författare med större delen av sitt verk bakom sig, upp i en stuga på landet hos vännerna Charity och Sid, paret som sedan Morgans första universitetslärartjänst funnits där, lika självklara som livet självt, om än inte alltid lika nära. Det är dags för Charity att dö. Och Larry gör det han kan bäst: minns och berättar. Det blir en historia i flera tidslager, om kärlek, vänskap och gemenskap, men också om att lämna sin läst – på svenska skulle vi kalla det en klassresa, i USA kanske snarare ett exempel på den amerikanska drömmen.
Vad jag bevarat blev Wallace Stegners sista roman. När Natur och kultur nu ger ut den är det trettio år sedan den utkom i original och dessutom den första översättningen till svenska av något av Stegners verk sedan 1968. I Sverige är han i dag en ganska obekant figur – även om han häromåret figurerade i Göran Greiders bok om Joe Hill som representant för ett amerikanskt etablissemang som föraktade Joe Hills fackliga kamp för social rättvisa.
Jag läser Stegners roman med besvärande ambivalens; berättandet och språket är så finstämt och porträttet av vännerna och vänskapen så komplext och fyllt av ömhet att det är omöjligt att inte läsa med ett närmast saligt leende. Samtidigt plågas jag av den oproblematiserade manliga blicken. När Stegner genom Morgan fäster den på Charity och iakttar hur hon i varje steg styr sin make och påminner honom om hans misslyckanden, för att sedan vrida den mot den egna hustrun, Sally, som trots sitt fysiska handikapp är så alltigenom stöttande, då stelnar leendet. Åtminstone tillfälligt.
