Ett enda stort icke-receptbelagt lyckopiller

Melissa Broder, den kultförklarade amerikanska författaren, blev stjärna över natt med sitt twitterkonto so sad today. Nu har boken om hennes bittra kamp mot ångesten kommit ut på svenska. Bland de roligaste och sorgligaste böckerna jag har läst, skriver Sinziana Ravini.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Man har sagt att universum troligen vill ha mig här. Ändå väljer jag att känna mig betraktad som ett rövhål av en kosmisk domare. Jag är väldigt självupptagen. Jag kanske föredrar att en kosmisk domare tänker taskiga grejer om mig än att den inte tänker på mig alls”. Så här skriver Melissa Broder, den kultförklarade, amerikanskaförfattaren som blev stjärna över natt, med sitt twitterkonto: so sad today. Nu har boken om hennes bittra kamp mot ångesten kommit ut på svenska, i en lysande översättning av Jenny Högström. Det här är bland deroligaste och sorgligaste böckerna jag har läst. Det är som om Sylvia Plath och Monty Python-grabbarna skrivit denna roman ihop, med en lektörsgrupp bestående av både Sex-and-the-city-skaparna, Dostojevskij och Erica Jong.

ANNONS

De dagar Melissa inte känner sig dödsdömd av sin kosmiska domare, kämpar hon mot ”Kommittén”, en bunt röster i hennes huvud, som vill se henne död, som pushar henne mot avgrunden. Ja, vad gör man när man har både en kosmisk gud och en mental Kommitté att ta itu med dagarna i ända?

Melissa hetsäter, dricker, knarkar, tar lyckopiller och går på workshops i änglaterapi och tantrisk extas med folk klädda i renässansutstyrslar, medeltida bikinis och indiandräkter. Hon önskar att hon hade en liten gud som hon kunde stoppa i fickan och ta fram vid behov. Hon släpper judendomens straffande gud för buddhismens småtrevliga Buddha, men när hon skall köpa en statyett som kan ”göra henne andlig”, kan hon inte bestämma sig för huruvida Buddha är en blå medicin-Buddha eller en kinesisk skrattande Buddha. Allt får henne ur balans, även havet ger henne prestationsångest med sin fridfullhet, och hon känner sig genomskådad av både hundar och bebisar. Hon vill bara en sak. Dö. Men hon vill också leva. Så vad gör hon? Tillbringar dagarna med att surfa på internet och twittra ut sin ångest, till likasinnade.

Melissa är dubbel, eller rättare sagt trippel. För hon vill både vara totalt fri, behålla sin make och ha ett harem av män. Hon är en ytlig kvinna med djup, en hycklande feminist, för hur mycket hon än tycker att skönhetsindustrin är ett sätt att hålla kvinnor i styr, så kan hon inte låta bli att jämföra sig med de ouppnåeliga skönhetsidealen. I sina mörkaste fantasigömslen drömmer hon om feta flator, för tänk att få bli dyrkad för ”ditt största jag”, ”ditt mesta du”. Hon är också väldigt upptagen av sitt könshår. Vad är bäst? Vaxa bort allt eller lämna en triangel upptill? Problemet med det senare alternativet, är håret får två längder vid utväxt, och att det kan se ut som att hon har en hockeyfrilla mellan benen. Allt som Melissa tar sig för går åt skogen. På ett ställe skriver hon: ”Om jag hade en kuk, skulle jag förmodligen inte kunna få upp den”.

ANNONS

So sad today är också fylld av en rad sanslöst roliga mikrofiktioner som tillägnas ett anonymt du: ”När du twittrade att det enda du möjligen skulle kunna bli var ledare för en sexsekt, borde jag nog sett det som ett varningstecken: en kärlekshistoria”. En annan lyder: ”Jag hade bara sex med dig för att få dig att sluta prata om din konst: en kärlekshistoria”. Och en annan: ”Jag antar att du inte kommer att rädda mig från mitt liv: en kärlekshistoria”. Och den absoluta höjdaren: ”Vi kommer att tillbringa resten av våra liv tillsammans i mitt huvud: en kärlekshistoria”. Och när hon träffar sina twitterälskare i verkligheten blir hon ofta besviken: ”Det kändes filmiskt på ett dåligt sätt. Efter allt sextande hade vi båda alltför mycket att leva upp till”.

Här finns också en rad oslagbara tips över hur man blir militärdiktator i sin egen ”sexnation”, hur man har sex med fantasipersoner, hur man tar hand om sin obotligt sjuka partner, hur man ägnar sig åt effektiv schamankonst, och vad man gör åt känslan av att bära på ”ett hav av sorg inombords”. Vänta inte på någon som kan rädda dig. Oceanen kan utgöra sin egen räddning, och vara ett uppskov från det linjära tänkandet i känslornas värld.

ANNONS

Här undrar man om hon har läst Lou Salomés teorier om det oceaniska tänkande, eller Edith Södergrans mörka extaslyrik. Hur det än är, så besitter Melissa Broder något som kvinnliga depp-författare oftast saknar, vilket också är den bästa anti-depp-medicinen, nämligen humorn. I den bemärkelsen är Melissa Broders I’m so sad today, ett enda stort, icke-receptbelagt lyckopiller, som borde säljas på apotek världen över. Boken har, till skillnad från Goethes Den unge Werthers lidanden (som gav upphov till en självmordsvåg), gjort att tusentals depressiva människor världen över hört av sig till författaren för att berätta att boken räddat deras liv. Freud har fått konkurrens!

ANNONS