Ernst Brunner går vidare i livet. Det är 1970 när han börjar andra delen av sina memoarer, Där går han 2, och livet utanför hemmet tar över. Det är tjugo år sedan han föddes på köksbordet i Svarta Villan söder om Tullingesjön i stadsdelen Seppan.
Han skriver in sig vid Stockholms universitet, går befälsutbildning, jobbar extra på sjukhus, reser runt i Europa, studerar i Frankrike, i Italien, lär språken, litteraturen och lever livet som ung kåt kille. Far i Edith Södergrans fotspår till Sovjet och efter den resan skriver han sin doktorsavhandling om expressionismen hos Södergren. Edith (1985) blev en lysande bok. Disputationen ”en trist historia”.
Hela tiden skriver han förstås och läser Sartre, Proust. Ja, allt som hör tiden till och litteraturhistorien. Debuterar 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre och slår igenom på allvar med Svarta villan (1987) och Kocksgatan (1991). Diktsamlingarna och romanerna har blivit många sedan dess. Kassabok för han hela tiden.
Hur gick allt till? Hur såg tiden ut? Vad kände han, vem var han, denne författare, ishockeyspelare, boxare, då, mellan åren 1970 och 1990? Det berättar han om i denna memoar som skall följas av ytterligare en. Men han formulerar inte några problem, söker inga svar, är inte heller säker att han alltid minns rätt, skriver han. Det är väl därför Där går han 2 kallas en skönlitterär självbiografi.
Detaljrikedomen är enorm. Han möblerar sina rum ända ner till kaffekoppen när han byter bostäder eller hotellrum. Han beskriver utsikterna från fönster Europa runt och gator, gränder, hus, fasader. Med den finaste prosan, parad med historisk kunskap, vandrar han runt i till exempel Florens, där han bor i ett år. Det är med detaljer han återskapar sitt förflutna och får det att leva.
Realismen fungerar som starkast när han rekonstruerar sina upplevelser på sjukhus i Stockholm, på långvårdsavdelningar, på intensiven eller i dödens väntrum. Han tar hand om de nyss döda, skriver om lukten, beskriver huden som förändras. Det känns, det syns.
När han i bokens första hälft in i minsta detalj beskriver samlagsscener är det bara upprepande, trist och lite sorgligt att den Brunner, som var han då, inte såg människan utan bara kropp, kön, sköten, lemmar, möjligheten till ett ligg, notabene om tjejen var snygg nog. Rader av tjejer, namngivna också – om alla har sina rätta namn vet bara Brunner.
Associationerna är snabba. Han kan avbryta sig, skriva om flatlöss i en mening, om strukturell lingvistik i nästa eller snabbt gå från vak hos en knivskuren till en bibliografikurs på litteraturvetenskapliga institutionen. Denna synbara oordning ger bilder av liv såsom det kan vara. Bisarra berättelser, anekdoter, blandas med reflexioner över minnet, böcker, människor han möter och över sig själv. Stimulerande att läsa, ofta.
Så till författaren Brunner, som får Karl Otto Bonnier till förläggare. Livet blir ett annat. Över sidorna paraderar välkända författare från Artur Lundkvist och Ivar Lo Johansson till PO Enquist. Fester, bokmässor, priser, resor, föredrag, bävan inför recensioner. Galla över DN:s sura kritiker, när ”alla” andra skriver berömmande. Rivalitet och avundsjuka. Galla också över snåla klättrare inom universitetsvärlden. Föga smickrande bilder av namngivna akademiker. Flera blir säkert förbannade, andra roade över det närgångna granskandet. Lätt road och lite beklämd funderar jag över författandets utsatta villkor och över Brunners hårda penna.
Jag minns hellre de varma berättelserna om hustru och barn. Födande, blöjbyten, ettårskalas – allt noteras. De bilderna ger en annan Ernst Brunner.
